Mellanmåltips

Ni har förmodligen redan sett denna bild nedan på instagram, om ni följer mig där vill säga, men jag känner ändå att jag bara måste dela med mig av detta mellanmålstips här på bloggen också. 


Allt ni behöver är:

- Valfri mängd naturell kvarg. Jag använde mig här utav en tjockare kvargvariant, dvs. inte den mjuka. Dock går det säkert minst lika bra med den. Huvudsaken är att kvargen är naturell.
- Äpple tärnat i lagom stora bitar. Du väljer helt enkelt den sort du tycker bäst om. Jag tog Granny Smith (stavning?)
- Havregryn att smula över
- Kanel

~ För den som anser att denna kombination är alldeles för besk eller sur så antar jag att en gnutta honung kan göra susen för att råda bot på det ~

Denna kombination är ren perfektion för smaklökarna, i alla fall mina. Skulle jag ha värmt äppelbitarna lite så kanske äppelpajsassociationen hade framträtt ännu kraftigare. Dock fungerade detta yppeligt det också. Smaklökarns jublade över det goda, samtidigt som det är ett riktigt bra mellanmål.

Smaklig spis!




En liten good to know info

Visste ni att 3 deciliter havregryn om dagen är mycket bra för kroppen, främst för att hålla kolesterolet i balans? Det berättade en lärare idag åt oss på en föreläsnig. Den informationen visste inte jag. Har bara ätit havregryn kokt som gröt till frukost för att jag tycker det är så himla gott. Men det är tydligen nyttigt också. Två flugor i en smäll. 


Moodboard


Jag och smileyn på bilden ovan är väldigt ekvivalenta denna tisdag. Eller vi är väl ganska ekvivalenta var och varannan dag nu för tillfället. Om annat tycks verka annorlunda på utsidan så ska ni veta att jag är bra på att låtsas att allt är okej. 
Detta ständiga ältande i både tanke och minne är så himla frustrerande. Varför varför varför, den ständiga frågan varför. Jag måste försöka blicka framåt. Livet slutar inte här. Jag kan ändra på saker och ting ännu. Jag bara måste hitta balans först.


Väck inte den björn som sover

Jag fick en kommentar ganska nyligen (sällan de kommer nuförtiden..) som gjorde mig kanske aningen upprörd eller het på gröten. Detta är vad jag vill ha sagt: Varför ska jag inte få ha en åsikt? Varför är det så klart och tydligt att det skulle vara ätstörningen som talar när jag säger att jag har gått opp för mycket i vikt? Jag behöver inte vara överviktig för att inte trivas med kroppen, det är det ingen som behöver vara. Varför är jag först vettig när jag sockerhög påstår att även jag ska få äta sockerstinna saker? Det är väl klart som korvspad att jag ska få göra det. Inte står det ju skriver i lagen heller att dendär Ann-Sofie inte får lov att äta sött. Det är ju jag själv som undviker det jävla sockret med en vettig orsak som grund. Ni ser bara en sida, ni ser inte allt. Jag ska ju också få ha en åsikt gällande MIN egen kropp! Om jag inte trivs i hur jag ser ut nu, varför måste jag då göra det? Varför skulle det vara så fyskam att försöka göra något åt det? Skylla det på ätstörningen, vad är det för sätt? Jag strävar inte efter benrangel-utseendet. Det livet är för mig förknippat med en massa tråkigheter och fullkomlig livlöshet. Varför skulle jag vilja dit igen?
Mitt mål är att hitta tillbaka till det roliga. Det tillstånd i kroppen jag faktiskt var nöjd med. Jag vet att jag aldrig kommer att kunna spola tillbaka tiden och bli exakt samma, men en likadan version går att försöka uppnå. Hur jävla svårt ska det vara att inse det? Varför ska inte jag få vara nöjd med min kropp? Jag tänker faktiskt inte bara ge upp och tvingas acceptera dessa, för mig, överflödskilon som jag helt enkelt inte mår bra av! Jag är så förbannat led att behöva vara i en situation jag inte vill befinna mig i, men ändå får jag höra att det är nu jag är vettig?!? I helvete heller. 
Man ska inte jämföra sig med andra, då går det fel. Jag jämför mig för tillfället med mig själv, versioner av mig själv rättare sagt, vilket är den enda som jag faktiskt kan jämföra mig med. Kom då inte och påstå att jag inte ska yttra mig om för stor viktuppgång och för mycket fett på kroppen, för det är precis det jag tycker nu, i jämförelse med mig själv. Kommer ni då och påstår, säkert bara av välmening, att jag inte alls är för fet, ja då jämför ni ju mig med en annan än mig. Hälsa handlar inte bara om utsidan, utan även insidan och för mig är inte min utsida i samförstånd med min insida, den var det men inte längre. Dags att få dem i samförstånd! 

Flumm flumm flumm från flummegården. Det erkänner jag, men jag blev bara så himla frustrerad över att alltid bli placerad i ett fack: ätstörd jävel.


Kontringar

Gör om ~ Gör rätt

En ny väg - låt det ta sin tid

Hellre tid än ruta noll

Ett försök - man vet inte innan man prövat 


Ångestmotattack

"Titta vad nyttig jag är som sitter och äter morot under kvällens tv-tittande"
- en sådan bild hade jag bra kunnat ladda upp både här på bloggen och på instagram. Då hade jag hållit mig till modet, det vill säga ät-nyttigt-och-inget-annat-än-nyttigt-modet typ, vilket hade varit idealet. Ni hade då kanske tänkt "nämen oj vad nyttig hon är, kanske jag borde byta ut min kvällschoklad jag också.." när jag i själva verket bara hade gett er halva sanningen med min bild. Den tänkta bilden hade nämligen inte innehållit min enormt stora portion med kladdkaka och vaniljglass som åts till efterrätt ikväll (jag erkänner: det blev faktiskt två portioner efterrätt och jag dog nästan kladdkakedöden, så gott var det. ) eller skålen med yoghurt och ostsmörgåsen som sedan, tillsammans med moroten, blev mitt kvälls/nattmål. Ni hade bara fått se den ena sidan, den jag hade känt för att visa upp. På det viset hade jag lätt kunnat lura er eller föra er bakon ljuset. Detta fenomen är ständigt rådande, inte minst när det kommer till sociala medier och bloggar. Bara halva sidan av sanningen som syns, vilket lätt kan bli ganska missvisande. Jag måste erkänna att jag lätt dras med i sådana bilder., en svaghet jag har antar jag. Då kan tankar som "Oj äter hon inget annat än allt det nyttiga?!?" "Vilken självdiciplin hon måste ha!" " Önskar att jag också hade besuttit den egenskapen..." Osv. komma upp. Jag försöker ignorera dem. Använda mitt sunda bondförnuft och se genom fingrarna, men det är inte alltid det lyckas. Därför är det bra ibland att nypa sig i armen och skala bort potatisskalen från ögonen. Allt ska tas med en nypa salt helt enkelt. Ingen är nämligen perfekt, i alla fall inte enligt ens egna ögon. Jag ska lära mig det. Jag duger, trots att jag åt alldeles för mycket kladdkaka med glass en torsdagkväll. Hörde du det ångesten? Håll dig därför borta imorgon! Jag förtjänar också att få äta kladdkaka en dag emellan, annat gott för den delen också, bara det inte blir allt för ofta. (Magen är inte världens bästa vän med sötsaker och kolhydratsstinna produkter, kanske lite laktosreagerande också.) 


Onsdagsskolk


Three simple words: perfect, just perfect!


Tuesday blues

Duktiga flickan, som aldrig skulle ha skolkat från någon timme varken i högstadiet eller gymnasiet, har nu åkt hem-hem till Vexala och tänker inte återvända till Vasa för att närvara på morgondagens två föreläsningar. När det känns mer intressant att ta en friluftsdag som skulle pigga upp både kropp och själ istället för att sitta av en anatomi- samt en immunologi och patologiföreläsning, jaa då gör jag det. I detta fall tänker jag prioritera frisk luft och dagsljus framom att sitta instängd i ett klassrum och lyssna till det jag själv kan läsa ikapp, i och med att jag har tillgång till allt material. Well, good girl gone bad, eller något, mig kvittar det.  


Vardagligt



Hej på er där ute, om det nu är någon kvar trots alla klagoinlägg och all oaktivitet.  Frippe hälsar han också. 
Jag har inte mycket att komma med. Det jag för tillfället har i görningen är:
 - försöka att acceptera
- hitta nya vägar och balans. 
- strukturera om
Förutom det är väl allt tämligen vanligt. Skolan är i full gång igen, uppgifter ska göras och tenter påläsas. Lägenheten ska ses över och allt annat runtomkring ska också det kollas upp. Det går med andra ord mest på rutin.


J a g H A T A R d e t t a

Det är dagar som denna jag hatar min ätstörning mest av allt. En dag när jag skulle kunna skicka den till helvetet tusen gånger om. Varför ska det vara så jävla svårt att äta normalt? Normalt som i att äta det kroppen behöver och kunna lämna resten. Inte som att äta likt en ko, bara det att jag inte har fyra magar att fördela maten i. Jag har oskojjat inte gjort annat än ätit ikväll. Om jag hade vågat visa er mitt misslyckande genom en bild så skulle ni antagligen tro, mot bättre vetande, att jag vore gravid i åtminstone 28 veckan, vilket blir någonstans i ca 6e månaden. Jag skojar inte, inte denna gång. 
Otaliga gram nötter, kvarg, choklad, mullbär, smörg..nej jag tänker inte nämna mer, det är alldeles för pinsamt. Jag smååt konstant, med paus på ett tiotal minuter innan jag smååt igen. Jag blir snart tokig på detta. Snacka om att bli alldeles för brydd i att inte gå upp i vikt, genom att försöka äta det som jag tror är rätt men tydligen lite för lite, så att jag istället faktiskt går upp i vikt på grund av att kroppen slår tillbaka med hetsätning.... Förbannat. Satan. Kanske jag borde sluta bry mig och se var jag då landar? Eh, men då är jag ju för rädd att det ska likna vid julen.. Tur att jag hr tid till ätpoli på fredag!


En bock i protokollet

Ni vet ju att jag håller på och försöker äta bra, nyttigt och samtidigt få i mig alla de näringsfaktorer kroppen behöver. Visst gör ni det? 
Nej vadå, det är ju det enda du skriver om.. 
Okej okej, jag erkänner att det nujust ligger mig ganska nära hjärtat. Att få ordning på kosten är liksom lite av prio nummer ett för tillfället. 
Noshit!... 
Nå, det är faktiskt mest för att slippa hetsätning och överätning. Det är nämligen så att vi anorektiker och ätstörda jäklar har närmare 50% chans att utveckla hetsätning. Jepp så är det faktiskt och dit vill jag verkligen inte. Jag ska inte sticka under stol med att jag haft tillfällen när överätning, ibland extremare och ibland mildare, hänt. Speciellt när jag varit riktigt hungrig, eller förbajskat trött och sugen, har dessa tillfällen kunnat hända, eller har hänt, om jag inte varit på min vakt. Därför försöker jag att få i mig ämnen från kostcirkelns alla delar, bara för att en eventuell hetsätning inte ska ha något bristande näringsämne det kan löpa amok på. Detta var dock egentligen bara en parentes. 
Till saken hör den, min egentliga point med inlägget, var att jag igår verkligen var sugen på något gott. Inte sådär sött-sliskigt-gott som sockerfyllda kakor eller bullar. Nej något fräscht men samtidigt nyttigt, gott och bra för blodsockret (och helst med chokladsmak). Då slog det mig att; hey jag kan ju försöka att göra lite nyttig chokladmousse. Sagt och gjort, chokladmousse blev det. Chokladmousse på avokado, kakao, agavesirap och vatten. Jag gillar nämligen avokado i egen hög person så jag tänkte; vad har jag att förlora? Efter lite mix och trix var röran färdig. 
Det såg verkligen ut som mousse, lite rinnigare kanske. Det smakade chokladaktigt, dock vattnigt men jag gav röran fler chanser. En sked blev till en annan, som blev till en tredje, som blev en för mycket när jag fick oerhörda kväljningar och därefter ett äckligt illamående. Fy fanken skrev jag åt syrran i chatten, noll av fem toasts. Inte ens några skedar av min favoritkvarg kunde rädda smaken. Uuääk. Nyttigt är inte alltid gott, ofta, men inte alltid! 



Nattliga funderingar när energin inte motsvarar klockslaget

Jag tänker inte ljuga eller blunda för sanningen. Jag är trots allt mänsklig. Jag gillar godis och det som är gott. Vem gör inte det? Kanske inte allt godis, men en del. 
Choklad är oftast aldrig fel, bara det inte är en sort med söt toffee-, mint- eller annan rinnig sliskig fyllning. Nej en ren choklad, helst en mörk med minst 70% kakao vill jag ha, eller en choklad med någon form av nötfyllning eller nötcrisp. Det värsta är bara att det egentligen är alldeles för sött och lite för beroendeframkallande för min smak, även om det är gott, samtidigt som det inte innehåller värst bra näring. 
Lakrits är också något jag gillar. Finsk lakrits är den bästa. Resten av världen har ännu inte riktigt hittat det rätta receptet på härligheten. Tur är väl det. Fruktigt godis är jag inte lika förtjust i, inte längre. Annat var det när jag var yngre.
Marmelad rynkar jag på näsan åt direkt. Usch!
Karameller, fine, men de ger mig sår i gomen och på tungan, alltid!
Nej, helst av allt får det nog vara naturgodis. Ni vet, nötter, naturella sådana eller de som är lite salta, doppade i yoghurt eller i choklad, torkad frukt, (så länge det inte är fikon eller kiwi) eller traditionell fruktcoctail, den i fruktjuice. För att inte förglömma hembakt bröd! Det måste man bara räkna som godis! 

Jag måste sluta förneka mig själv. Det går inte i längden. Jag gillar godis och vill faktiskt ha det någon gång ibland, speciellt till vekoslutet som exempelvis ikväll. Så vad gjorde jag? Jo jag öppnade mitt stora förråd av godsaker (ett sådant som man egentligen inte borde ha hemma), valde ut det jag ansåg lockade mest. Åt och njöt, samt gjorde felet att inte stänga förrådet och sätta tillbaka det, vilket gjorde att lite mer godis valdes ut = magen fylld och törsten brutal. Någon annan än jag som blir omättat törstig av godis? Godisråtta är vad jag är, men ikväll var jag värd allt det. För det första har jag skött kosten ypperligt den senaste veckan och för det andra så försöker jag faktiskt att få bort mitt lager av godsaker så att jag inte ska ha något att sukta efter. Jag är nämligen en sådan person som egentligen inte klarar av att ha något godislager. Istället tänker jag försöka mig på att skriva ner det jag är sugen på, för att på endera fredag eller lördag bestämma mig för en produkt som jag får snacksa på till kvällen, om jag skött mig inne i veckan. Det är mitt senaste tillskott i dietplanen, en plan som förövrig funkat ganska bra hittills. Kanske gör detta att jag lär mig att handskas med godsaker. Inte på en gång, men kanske efter en tid. Jag lyckades ju faktiskt ganska bra i höstas fram till november. 

Håller tummarna att kroppen inte samlat på sig allt för mycket vätska och att jag slipper ångest imorgon. Only time will tell.

Edit! Att äta choklad den tid på kvällen är inte att föredra. Det blir nämligen lite svårt att sova med all den energi man får... Tur i oturen att det var söndagen som hägrade och inte måndagen.


sista och avslutande delen

Augusti
 
Fortsatte jobba lite till innan det var dags att börja packa alla saker som skulle med till Vasa. Hade dessutom varit och bytt lägenhet, vilket gjorde att även den gamla skulle rensas ur och städas. (Det tror jag dock att jag gjorde redan i juli, om jag inte minns fel) Nåväl.
 
- Fick veta att mamma hittat billiga flygbiljetter till Stockholm, dock först i december. Jag var inte sen med att säga; vi åker och biljetterna bokades i samma stund, hotell likaså.
- Jag berättade väldigt noggrannt hur en ångestattack med påföljande raseriutbrott kunde se ut
 
- Jämförde bilder gällande min kroppslig utveckling
 
- Flyttade in i nya lägenheten och fokuserade lite på inredning 
 
 
- Åt plättar utan ångest samt njöt över att få tillbaka livet igen i och med att skolan började. 
 
 
 
September
 
Var fortfarande lite ätstörningspåverkad gällande alkohol och struntade självvalt i att delta i årets gulisintagning. Istället gick jag loss på fruktavdelningen i affären när de hade prisfest och kånkade hem flera kilo frukt hela långa vägen hem, 3,5 kilometer närmare bestämt. Lite dumdristigt kanske men helt klart värt det.
 
- Kontrollerna till ätpoli reducerades och jag blev mer självständig, på både gott och ont. 
 
- Fyllde 20 år och hade värsta födelsedagen på länge med ångest upp till skyarna och till råge på allt var jag värdinna till min egen middagsbjudning a.k.a kalas. Ingen bra kombo om ni frågar mig, men jag är van att försöka dölja mina känslor inför andra. Det gjorde jag även här. Fasaden brast dock när alla utom mina föräldrar åkt hem. 
- Och jag lyckades, om än lite senare än den ursprungliga planen, nå mitt mål om en comeback på gymmet.
 
 
Oktober
 
- Bloggen led
 
 
- Angstade angående att hitta balans gällande maten, som så många gånger förr
- Jag introducerade Fritz för er läsare 
 
- Gick på ett mycket lyckat  #bloggträff14
 
-  Fick en inbjudan till mitt första riktiga blogg-evenemang 
 
Och började äntligen att trivas i min kropp och den storlek jag var. Acceptansen hade alltså slagit rot, börjat växa och gro. Äntligen tyckte jag. 
 
 November
 
- Jag fick berätta om mina dagar och helger i efterskott. Satt så sällan vid datorn som jag bara måste.
 
- Hade många bollar i luften och kände att  både jag och tiden inte riktigt räckte till. Hade helst av allt velat befinna mig på flera ställen samtidigt.
 
 
-  Jämförde igen, denna gång med ett år som intervall
 
 
- Gick på bloggevent. SÅ HIMLA KUL
 
 
 
- Åkte ner till Åbo, deltog i Glöggrundan och  firade lillajul i min ensamhet här i Vasa. Jag hade enorm julfeelis och gick emot mina egna principer, vilket betydde att jag julpyntade redan innan lillajul. 
 
December
 
Månade med stort D var nu här. Jag inledde mitt december med glimten i ögat, åkte iväg till Stockholm, åt hotellfrukost, for på Skanskens julmarknadl, konstaterade att Stockholm är en mycket trevligare stad på sommaren, gjorde fel på fel och fick ångest.
 
Hade privilegiet att få delta i ännu en bloggkväll, denna gång vid amaliabutiken i Nykarleby
 
 
Hade en vecka kvar i skolan efter resan, tenter skulle avverkas, jag lyckades någorlunda återvända till det acceptabla, dock inte riktigt. 
 
- Fick en fundering och ställde en fråga av er här på bloggen.  
 
 
- Åkte norrut igen för att ha jullov. Kom hem till en riktig pysselfabrik. Själv ställde jag till med en riktig bagarlada. 
 
Hade sådan oro i kroppen. Alla rutiner gick i stöpet och hölls sig borta allt för länge. Julfeelisen tröt på grund av detta och jag kände att jag tappade den gnista jag äntligen funnit. All stress och oro samt all överdriven bröd och godiskonsumtion före och under julen tog ut sin rätt och jag blev tyngre än jag varit på jävligt länge. Detta gjorde att jag helst av allt hade avbrutit julen innan den ens hade börjat, med vetskapen om att det värsta ännu återstod så att säga. Juldagen var verkligen kass. Jag hade återigen ångest upp till skyarna och hade helst av allt velat spola tillbaka tiden till slutet av november. Därför skrev jag många och långa ramsor om detta här på bloggen. Jag hävde ur mig att godis och choklad skulle bojkottas för att dagen efter ätas igen med orsaken det är ju jul. Nya mål sattes upp, både gällande kost och träning. Dietplaner skapades och påbörjades för att få sig en törn under nyåret. Efteråt var jag så led mig själv, men med den nya dietplanen i minne var jag redo att ta tag i mitt fördärv. En månad är inget i jämförelse med resten av året. 
 
Jag vakade in det nya året med nöd och näppe, helst av allt hade jag gått och lagt mig redan vid halv elva- elva snåret. Jag skulle nämligen upp på morgonskifte morgonen efter, hade väckning klockan halv sex och fick således skippa festligheterna som hade arrangerats hundrafemtio meter bort. Istället var jag hemma med familjen, åt ostbricka med choklad, salta kex, mammas rågbröd och någon enstaka pepparkaka. Skålade in nya året med äppellemonad (fy så äckligt) eftersom det kändes dumt att sätta vatten i glaset. 
 
 


del två

April
 
Nu började det verkligen hända grejer. Jag bestämde mig verkligen att från och med då skulle det vara nog. Jag fick veta att jag skulle få börja arbeta igen lite längre in i månaden, ett halleluja-moment för denna rastlösa själ. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle bli fri från mina demoner och så pass i skick att jag skulle orka arbeta så som det krävdes av mig. 
Jag blev lite mer aktiv, tog promenader varje dag, gick på revy, åkte för att betrakta Maria Montazami och det började eka lite mer här mellan varven. Dessutom berättade jag om min nyfunna upptäckt i matväg, som kom att bli min favorit och addiction flera månader framöver. 
 
Firade  farsgubben som fyllde hela 50 år med en hotelliknande frukost. Ätstörningen till lags lämnade jag den för att istället äta den sedvanliga havregrynsgröten. Dock trotsade jag ätstörningen lite i alla fall och åt under dagen på en av Jakobstads bästa lunchbufféer, alltså på hotell Epouqe. 
 
Maj
 
- Jag placerade även ut en milstolpe i slutet av april, men skrev inte om det förrän i maj eftersom att jag då jobbade en del, vilket gjorde att aktivitet här på bloggen tröt. 
 
- Åkte och såg på Kajs Pjäs elo pjas på Wasa teater. Skrattade på riktigt för första gången på länge, hade nästan sjukt i magen efteråt på grund av allt skrattande. 
 
 
- Åkte på ett besök till ätpoli som verkligen gjorde mig rasande. Aldrig tidigare hade jag återvänt därifrån så fly förbannad som jag var då. Ni kan läsa om händelsen HÄR, och HÄR 
 
- Jag blev tillfrågad om jag ville fotografera studentfoton, en uppgift jag gladeligen tog mig an efter lite tvekande gällande min duglighet. Resultatet blev jag själv väldigt nöjd med.
 
 
Juni
 
Började månaden med att vara riktigt hungrig, enligt mina anteckningar. Stillade faktiskt min hunger med mat, vilket jag tyckte jag fortjänade pluspoäng för även om ångesten förstörde det lite för mig.
Gick samtidigt på ett par studentkalas och vågade mig på att smak åtminstone lite av alla godsaker, främst smörgåstårtorna . Min kärlek för bröd och smörgåsar började onekligen växa under denna månad. 
 
 
 
Jag bokade en spontanresa till Stockholm, åkte sedan tre dagar senare till min favoritstad efter att ha rattat runt på riksåttan otaliga gånger den dagen. Jag var nämligen och skrev inträdesprov samt kallades till intervju finför höstens utbildningar. 
 
- Njöt, gick på stan, utforskade och åt i ett vackert och somrigt Stockholm. En bubbla hade bildats och jag mådde som en prinsessa och hade helst av allt velat stanna lite längre. Bubblan sprack dock när jag kom hem och ångesten var snabbt där för att göra livet lite extra jobbigt för att jag en gång vågat leva ut svängarna lite mer. 
- Jag firade en kall midsommar i Monå,  loppisraceade i Purmo, besökte Klackens årliga sommarfest och färgade håret riktigt riktigt blont.
 
 
Juli
 
Fick äntligen upp pulsen i 50 och fick börja spela fotboll igen, dock endast på motionsnivå och angstade över min viktuppgång. Jobbade gjorde jag också och njöt av att vi äntligen hade en sommar med ordentlig värme, en värme som gjorde det möjligt att gå klädd i blommig klänning och shorts. 
Juli var för mig en mycket oaktiv månad här på bloggen, därför har jag inte mycket att komma med. 


bättre sent än aldrig, som jag brukar säga

Jag hade egentligen inte tänkt blicka tillbaka i arkivet för år 2014, mest av rädsla för vad jag egentligen kommer hitta. Dock kunde jag inte hålla fingrarna i styr och klickade ändå in mig på början av året. Här kommer alltså en liten resumé av året jag helst av allt hade sluppit, det första halvåret i alla fall.
 
Januari
 
Vid första anblicken insåg jag hur mycket tid jag måste ha lagt ner på bloggen. Jag var sannerligen mycket aktiv, men det fanns ju dock en orsak till detta. Jag hade nämligen i princip all vakentid ledig och inget annat att ägna den på än att fundera hit och dit,tyckte jag, som i sin tur ledde till att diverse inlägg publicerades på bloggen. Mitt sätt att kommunicera med omvärlden och mig själv.
 
Det var även här som jag andades in och ut några gånger, velade och slutligen sparkade mig i baken innan jag publicerade mitt i ögonfallande inlägg där jag berättade om min lilla hemlighet som egentligen inte var någon hemlighet.
 
Dessutom gjorde jag något jag sagt att jag aldrig skulle göra igen, inte på en hel livstid i alla fall, nämligen att färga håret åt det blonda hållet. Dock tog färgburken inte på lika kraftigt som jag till först hade trott att den skulle göra, men en liten förändring åstadkom den i alla fall. Jag såg det som att påbörja ett nytt kapitel av mitt liv. Det kunde ju i alla fall inte bli värre än vad det var då.
 
 
 
Februari
 
Dagarna fortsatte likt alla de tidigare dagarna i januari. Jag var sysslolös och önskade av all kraft efter lite sällskap. Man blir nämligen ganska isolerad i ett hus när man inte egentligen är tillåten till att göra något annat än att sitta på en stol eller ligga på en soffa hela dagen. 
 
Jag fortsatte med andra ord att vara väldigt aktiv med bloggen, skrev ut min frustration och ångest gällande mat. Dessutom försökte jag mig på att sammanställa ett inlägg där jag berättade om alla de livsmedel och produkter jag ansåg mig förmå att äta. Den listan var verkligen inte lång om man jämför med de saker jag absolut för allt i världen jag inte kunde äta.
 
I februari testade jag även mig själv genom att tåga ner till Helsingfors för att besöka min vän Ida som studerar i staden. Med mig hade jag i princip packat hela vistelsens matintag och ångesten hölls således i schack. Den brast dock när jag kom hem vill jag minnas.
 
Jag fick nog av ensamheten och ville skaffa en hundvalp. Sagt och gjort. Det var i denna månad som Oliver officiellt blev en medlem av vår familj och jag bodde i princip i värmebyxor och vinterjacka på grund av alla spring-ut-med-valpen-och-kissa-turer. 
 
Jag kände mig dock fortsättningsvis väldigt ensam. Längtade något brutalt efter min döda mormor, som då varit död sedan maj 2001, samt grät både inombords och utombords över all ångest jag upplevde. Den var sannerligen inte lätt att ha att göras med.
 
Mars
 
Jag fick för sörsta gången känna på hur det måste kännas att vara småbarnsförälder. Oliver hade nämligen fått för sig att dra några ordentliga solon under natten och jag var allt annat än utvilad när han tyckte det var dags att stiga upp den morgonen. Den händelsen resulterade till att jag gjorde något jag aldrig skulle ha gjort
 
Jag fortsatte att vara rädd för att åka på mina veckokontroller till ätpoli i Jakobstad, av rädsla för att ha gått ner ännu mer i vikt alltså. Jag hade nämligen en period i februari-mars när jag obönhörligt inte åt tillräckligt för att ens hålla den vikt jag hade då. 
 
Oliver växte så det knakade. Jag åkte till Vasa för att ta del av Pampas nationaldag, fick vakna upp till strålande sol och passade på att fota en selfie bara för att
 
Dessutom tog jag mod till mig och äntligen smakade på den livsmedelsprodukt jag under en tid, sedan jag fick hem den, gått och sneglat samt vridit och vänt på, men låtit vara av rädsla för översköljande ångest. Jag pratar om detta inlägg. Efteråt var jag stoltare än stoltast!
 
 
 


RSS 2.0


Thanks for visiting, hope you enjoyed it!