Transformation

From this: 


To this: 





En sanning

Letade igenom några anteckningar jag hade skrivit när jag tampades som mest med vikthets och ätstörningstankar och utgående från dem kan jag snabbt subtrahera att jag ganska på pricken gått upp 15kg sedan dess. Denna subtraktion skiljer dessutom 2014 från 2015, vilket betyder att det är ett år mellan subtraktionstermerna. 15 kg på ett år är egentligen ganska mycket, det måste nog vem som helst erkänna. Men vet ni (och detta trodde jag faktiskt aldrig att jag skulle säga, iaf inte då): hellre dessa plus 15 kg och frihet till att göra det jag vill, orka träna så pass mycket som jag gör samt att slippa vara en vandrande zombie utan livskvalitet. Hellre livet än -15 kg!!! 



April 29

Tja det är nu dag två på min, vad vi nu ska kalla det, utmaning och hittills har det inte varit några som helst problem. Jag har varken varit sugen på godis eller annat sockersött, vilket trots allt är helt vanligt eftersom jag sällan är sugen på godis inne i veckorna. Det är när helgen kommer som suget slår följe. Jag vet inte om jag kommer att kunna stå emot denna gången heller, men jag ska försöka för kroppens och knoppens skull. Bäst mår jag på veckodagarna, när allt är som det ska vara. 
På återhörande!


Återstart version x.0

Long time no see men nu är jag här igen för att skriva av mig.
Allt är no bra med mig, om det inte vore för en sak. Jag har nämligen ätit alldeles för mycket godis och onyttigheter den senaste tiden, vilket har gjort min kropp stor, vätskefylld, orkeslös och obalanserad. Detta tillstånd ska väck nu. Jag tänker inte sabotera mera för mig själv, godis och sådant är inte värt det. Jag springer hellre lätt som vinden på orkesfyllda ben än att få äta en godispåse eller en chokladstång eller två. Godis och bullar är inte min melodi. Deras näringsfattiga värdelöshet gör inget gott åt kroppen. Det ger mig bara frosseri och ont i magen. Nejdu lilla magen som blivit för stor på allvar, nu ska här ske en ändring. Från och med idag är det näring som gäller. Bra näring som håller kroppen och knoppen i trim samt ger mig det bränsle jag behöver. Vätskan ska bort, obalansen balanseras och några överflödskilon väck. Nu kör jag ocj denna gång ska jag ta mig fan också klara det.


Sanningens minut

För att få ta del av mitt liv: följ mig på instagram annsofiesandin

Bloggen kommer troligtvis inte att uppdateras nämnvärt. Tyvärr tror jag att dess "storhetstid" håller på att rinna ut i sanden. Dess prioriter ligger långt in på minuslistan och motivationen till att försöka förbättra den situationen existerar inte. 


It's fine


Positivt idag: 
- vårväder med sol
- avklarad tent/kurs
- ingen baksmälla efter gårdagens sitz 
- biljetter till prepampassitz
- allmänt skön dag när läget känns under kontroll




Åh här kommer alla känslorna på en och samma gång. Allt i ett och samma inlägg

Hur illa det än är att säga det så gör jag det ändå: fyfan vad jag är besviken på mig själv! 
Jag har alltid trott att min djälvdisciplin är tämligen stark, med tanke på att jag en gång i tiden kunde avstå från godis och i de allra flesta fall andra godsaker och bakverk också, även om jag under den tiden var lite av ett sockermonster. Nu har jag nog banne mig tappat den disciplinen, i alla fall under veckosluten... 
Jag förstår inte. Inne i veckorna klarar jag hur bra som helst av att hålla mattider, inte småäta mellan måltiderna, äta rimligt samt att hålla suget i schack (eftersom det inte existerar då). Under veckosluten är det helt tvärtom, i alla fall på kvällskvisten... Det är då som suget slår till med allt från nötter, torkad frukt och kvarg till salta saker som en brödskiva, lite gurksallad eller en bit skinka. Sällan är det socker jag är ute efter, även om jag har så kallade cravings efter något sött. Dadlar eller dylikt funkar minst lika bra, om inte bättre, speciellt i kombination med kakao. Rimligheten är som bortblåst den också, utan att överdriva! Ni skulle bara ana hur mycket det faktiskt ryms i min mage. Den är som en bottenlös brunn..
Jag har fram tills idag inte ätit godis på en tid, vilket faktiskt varit skönt. Godis och riktig choklad är egentligen inte min grej av gottis. Jag fick så att säga nog av det under och efter julen. Fram tills idag då, när suget efter det där sockerstinna godiset slog emot mig med blixt och dunder. Min hjärna skulle ha godis till vilket pris som helst och jag kunde bara inte hejda mig. Det gick bara inte. Där satt jag och plockade i mig bit efter bit, godsak efter godsak, samtidigt som jag kände en fullkomligt avskyvärd avsmak över det jag höll på med. Varför kunde jag inte sluta?! Inte förrän jag var så jäkla besviken över vad jag höll på med, det var först då jag kunde lägga band på mig. Är det månne det här som kan kallas hetsätning? Tror det...
Åh förbannade jävla skit! Jag ska ju inte, vill inte och tänker inte bli större och tyngre. Jag vill ju bli lättare... Allt jag klarar av inne i veckorna förstörs under helgerna. (Nej jag äter inte svältande lite så att det skulle bero på det, jag äter normalt) jag har helt enkelt utvecklat en dålig vana som bygger på att det ska vara något gott till helgen, helst i mängd och massor. Den vanan måste bort, speciellt tills dess att jag kan behärska mig. 
Måste ta tag i problemet NU! Det sägs att det tar 21 dagar för kroppen och knoppen att vänja sig vid något. Dags nu att anta den utmaningen. (Hur många gånger har jag inte sagt det nu?) Min utmaning de nästkommande tre veckorna är alltså att äta enligt det matprogram jag har fått. Inget extra. Inget socker. Helst inget sötningsmedel heller. Jag skulle behöva detoxa kroppen från det där som den inte klarar och bara försöka mig på naturliga och naturella råvaror, alltså inget konstgjort trams. Delmål måste jag också sätta upp, så att jag förhoppningsvis faktiskt skärper till mig. Måste hitta på något som väger tyngre än sug...jag ska nog komma på något bra.. Lite synd bara att mars är högskolestuderandes mest festfyllda månad med pampasveckan på intågande) Det är då säkert: 1. Jag ska leva studielivet fullt ut nu i mars. 2.  efter Pampas tar jag det lugnt! Nykterist javisst ska vara mitt motto, i alla fall i en månad. Tur att jag inte dricker alkohol på andra tillfällen än studieevenemang. Sommaren kommer bli en lättnad för kroppen rent alkoholmässigt. Det ska jag se till.


Time will matter

Skolan är igång igen, något som märks på min uppdatering. Uppdateringen i sig lider inte av att jag har mycket skoluppgifter som måste fixas,  tvärtom är det väldigt lugnt på skoluppgiftsfronten för tillfället. Vad som verkligen gör att att allt ekar här är att jag helt enkelt har så mycket annat jag vill hinna med på sidan av. Det är verkligen ett heltidsjobb att försöka få tiden att räcka till. Lektioner ska sittas av, mat ska kokas, disken diskas och studieevenemang ska gås på, eller köas till. Dessutom ska jag hinna träna, mitt fritidsintresse nummer ett som samtidigt fungerar som både terapi och stresshämmare. I gymmet eller springandes längs vägen mår jag som allra bäst. Då existerar inget som kan framkalla varken ångest eller andra nedbrytande fuligheter. 
Tillbaka till ämnet. Tiden ja, den är det verkligen bristvara av ibland. Vissa dagar är det dock bättre medan andra är det sämre. Sömnen ska ju också få sin beskärda del av dygnets timmar, något som ofta hamnar i underläge de dagar när allt kört ihop sig fullständigt. Hittills har det ändå rullat på ganska bra tycker jag, om man bortser från att min tid vid datorn är ytterst obefintlig. Jag trivs egentligen ganska bra med att vi inte har så mycket hemuppgifter. Då är det i alla fall lite lättare att få tiden att gå ihop. Jag är ju trots allt lite av en tidsoptimist också, en som tror att hon ska hinna med fler saker än hon slutligen gör emellanåt. En dålig egenskap jag har antar jag.


tabu att påstå att man inte är nöjd med sin egna kropp?

 
 Inte allt för ofta kikar jag in här och ser att någon lämnat spår efter sig, men plötsligt händer det (som i trissreklamen på tv4). Denna gång blev jag dock lite, okej väldigt, provocerad av kommentaren i fråga och kände att " nej här krävs allt ett svar på tal". Varsågoda:
 
Hej du Melina. Tack för din kommentar! Dock känner jag att vi har lite odelade meningar här, meningar som jag från min sida nu ska försöka ta upp. 
 
- Mitt budskap är troligtvis att man inte ska vara nöjd med sig själv, OM man läser sig in på den biten! Vill man läsa att jag inte tycker att man ska vara nöjd med sin kropp, ja då hittar man hundraprocentigt säkert flera sarkastiska, ångestladdade och "nedklankande" meningar om vad jag anser om min egna kropp som går att använda som referens. Men där måste jag nog säga att jag är lite av en annan åsikt än dig. Jag tycker nämligen att jag vid flertalet tillfällen och i de flesta av senaste blogginlägg näst intill skrutit på kroppen och vad den kan prestera, vad den faktiskt gör för mig. Är det att påstå att man inte ska vara nöjd med sig själv? För jag känner att jag faktiskt nästintill ordagrannt sagt att jag är nöjd med den, dess funktion ja. Varför skulle jag annars, i gårdagens inlägg, publicera en bild av min löpartid? Varför publicera något sådant om jag inte var nöjd med den?
 
Jag erkänner dock att jag påstått att jag själv känner att jag inte är nöjd med min kropp. Jag är mycket medveten om det. Visst hade det varit bättre, gett bättre signaler och dylikt till alla er andra där ute om jag hade skrivit att jag älskar min kropp. Det är ju fanken mitt mål här i livet, att faktiskt kunna älska min kropp, hitta ett stadie där jag är nöjd och accepterar kroppen för hur den fungerar och hur den ser ut! Men jag gör faktiskt inte det nu! Jag är inte nöjd och så länge jag går med den känslan tänker jag inte ljuga här i bloggen och påstå något annat. JAG ÄR INTE  NÖJD med min kropps utseende, men JAG VILL VARA det. Jag jobbar, banne mig, varje dag med att försöka acceptera den, kroppens utseende alltså. Det är dock inte så lätt, vilket många av er säkert innerst inne känner igen. Tänk er tonårstidens osäkerhet plus lite till, det är vad jag handskas med varje dag även som icke-tonåring. Dessutom är det inte heller så lätt att acceptera det faktum att jag kört förbi det stadie där jag faktiskt var nöjd. HÖR OCH HÄPNA, tjejen var nöjd! Ja, det var jag faktiskt. Jag hade accepterat min kropp för vad den var och godkände den acceptansen, men sen kom julen emellan och förstörde den nyfunna acceptansen jag hade. Det var inte själva högtiden i sig, den var lika fin som alltid med sina traditioner, men all mat och sådant som jag inte kunde hantera med måtta (som jag innan jul trodde jag skulle klara av). Jul är faktiskt en mycket jobbig tid för den som lider eller har lidit av en ätstörning, sagt även av en läkare på ätstörningsvården, eftersom det går så emot alla vardagliga rutiner, rutiner som för en ätstörningspatient är ganska a och o.  
 
Tillbaka till saken.
 
Att komma och dra in de som är tyngre och mulligare än mig tycker jag dock är fel. Vad har de med saken att göra? Visst, de kan känna sig nedklankade av att jag inte accepterat min kropps utseende fastän jag är mindre än dem. Men varför med detsamma påstå att de inte är glada och nöjda med sig själva, sin kropp och sin egna tillvaro, i och med att säga "hur tror du det känns"? Övriga kan vara hur nöjda som helst med sin kropp, göra en axelryckning åt mina ord samt tänka " vilken tur att jag inte behöver gå igenom samma sak eftersom jag älskar mig själv" även om de är avsevärt större, eller mindre för den delen, än mig. Andra kan lätt påstå "men du är ju fin som du är" hur många gånger som helst, utan att det har den minsta verkan på en själv. Allt handlar om acceptans! Jag säger inte att jag förkastar övriga kroppar, former och storlekar. Alla kroppar är fina på sina sätt, så även min. Jag gillar till exempel att mina ben är så pass långa som de är, men för tillfället väger tyvärr "nackdelarna" tyngre än fördelarna, vilket jag ändå kan försöka göra något åt. Jag tänker inte bara lämna det oprövat och säga " jaha kroppen, du ser ut såhär nu, nåmen min egna känsla säger mig att jag bara vill gömma dig i säckiga träningskläder för att dölja "skavankerna", men hey let´s bara glömma allt det och låta dig vara som du är nu. Jag kan ju bara dölja min förbannelse över dig inombords och måla rosa fluff inför omvärlden som om allt vore bra när det i själva verket inte är det". Hur hälsosamt vore det då? Själv får man ju faktistk lite bestämma hur man vill hantera sin situation. Genetiken och benstommen den är ärvd och går inte att förändra, men det finns andra saker som man kan försöka med om man inte är nöjd, träning till att börja med. Hade jag varit drastisk och helt tappat hoppet på min kropp hade jag lätt kunnat gå till en plastikkirurg som säkert hade kunnat fixa till än det ena och än det andra. Dock har jag faktiskt lite hopp och åtminstone en gnutta tilltro att min kropp faktiskt ska kunna bli den kropp jag kommer att älska, annars hade jag inte ens tagit upp kampen om den från första början. Jag krigar faktiskt för den kropp jag tror jag kanske kan få. Så varför säga att jag är nöjd nu, när det ännu finns saker att förbättra?  Jag har  nämligen många saker att förbättra ännu:
 
-självkänsla
-självförtroende
-kroppens utseende
- matrelaterade saker
 
och jag tänker inte sluta förrän jag är i hamn. Tills dess tänker jag inte heller påstå något annat än sanningen, hur mycket man än kan läsa mellan raderna. Jag ärfaktiskt  inte av den åsikten att det ska vara tabu att stå för sina känslor, även om de går ut över ens egna kropp, och jag tnker nog aldrig bli det heller.
 
(Och vissa meningar i mina blogginlägg är faktiskt ämnade för att skapa mer dramatik än vad det faktiskt handlar om i verkligheten. Lika lite som att jag, som ätstörd, inte kan kika in i en träningsblogg och tro att om jag äter precis som henne så kommer även jag att få samma välsvarvade kropp, lika lite kan ni som läsare ta mina inlägg prick på orden. Jag är en skribent som älskar att sväva ut när jag skriver. Min fantasi vill jag påstå vara god och mina ord väljer jag för att både försöka förmedla den sanningsenliga känslan men även för att skapa lite dramatik, för att förhopppningsvis få någon att anse det vara tillräckligt intressant att läsa. Det tillhör min skrivteknik.)
 
En sista sak bara innan jag sätter punkt för detta kilometerlånga svarsinlägg: vad är egentligen normalt tänkande? Snälla säg mig det innan du/ni börjar påstå att jag håller mig till motsatsen. Jag vill nämligen veta. Alla är vi ju nämligen olika, har olika tankar, förhållningssätt och olika värderingar så hur kan man banne mig hitta en normallinje och något tänkesätt som är normalt? 
 
 
 


Löftet för livet

Jag kanske har blivit en tung och stabil jäkel, den biten är dock förhoppningsvis i en förändringsfas, men jag har sannerligen inte lämnat konditionen på hyllan. Nej vetni, under och efter skelettperioden när träning, motion och allt vad det innebar var aningen tabu för mig att tala om, svor jag dyrt och heligt att min kondition, den skulle banne mig aldrig någonsin lämnas åt sitt öde en gång till. Och det löftet har jag hållit ganska bra tycker jag, om jag får säga det själv. Den är kanske inte så pissig ändå.


Detta är kanske inte min snabbaste springtur. Kanske inte så snabb alls om jag skulle jämföra mig med någon annan, men direkt efter ett morgonskifte på sju timmar, där man är uppe på benen största delen av timmarna, bortsett från när man har paus, är jag nöjd med min prestation. Jag kan med gott samvete ge mig en fet spark i röven, den är ju i alla fall på väg i rätt riktning. 
(Klarade mitt mål,som bestod av att springa milen på 55 minuter eller under, förra veckan. Tiden stannade till och med på 52 minuter och 30 sekunder. DEN känslan alltså. Då var jag verkligen stolt! )


Sömnskorv och tidigt uppvaknande

Well, godmorgon från en sömndrucken vad-jag-nu-ska-kalla-mig tjej. Idag ska jag ansluta mig till jobbsällskapet igen och förtjäna in lite levebröd så att jag har råd att ta del av alla roligheter som komma skall. Förståss ska jag ha lite pengar till mat också, men det är inte en lika spännande utgift. 
Jahapp, jahapp det vad det jag tänkte syssla med några timmar fram. Efteråt ska jag se om jag är kvinna nog att ta ett benpass på gymmet, eller om det blir att åka hem och ta sig en stärkare, dvs powernap, för att dra till gymmet senare på kvällen. Only time will tell. 
Nej men nu ska jag hoppa i duschen och dra vidare. Ha en bra dag alla. Lönar sig nämligen inte att fråga vad ni tänkt hitta på idag för jag brukar tyvärr aldrig få något svar. Sock hänger jag inte läpp över det utan antar att ni bara är några riktigt upptagna typer. Tjingeling


Fritz beskriver ganska bra mitt utseende för tillfället, bra att han kan vara modell så ni slapp min egna nuna. 


En ny väg att vandra

Det handlar inte om fixering
Det handlar inte om hjärnspöken som påstår än det ena och än det andra
Varför ska det vara så svårt att tro?
Vad det egentligen handlar om är trivsel och acceptans.- Påstå inte att den biten är orelevant om du aldrig genomgått motstridigheter dem emellan.
Acceptans och trivsel, ett stadie där kropp och knopp är i harmoni med varandra
Det är det jag eftersträvar. 
Dit vill jag komma.
Men jag är inte riktigt där
Än.



Att jaga kilon på vågen är ett ständigt stressmoment, det måste jag erkänna. Jag ska därför, under min påbörjade deff, försöka att inte kolla så noga vad siffrorna på vågen säger (även om de ändå kommer att ha fört en viss sanning med sig) Istället ska jag jämföra spegelbilden och det jag anser om den. Det kommer inte att bli lätt, men det måste gå. Det ska gå. Byggandet och överskottsperioden är över nu. Jag ska inte växa större. Det räcker såhär. Istället vill jag nu se vad jag åstadkommit genom att plocka bort några lager av allt täckmaterial. Jag vill se om jag lyckats med det jag tagit mig tid för. Jag ska dock fortsätta kriga med vikterna, löpa kilometrar längs vägen och på löpbandet. Den resan kommer aldrig att avslutas. Bara det överdrivna ätandet. Jag tar tag i saken själv. Jag, inte ätstörningen. 


till er tjänst

Jag fick en fråga, i vilken frågeställaren undrade om jag inte kunde publicera mera bilder. Jovisst, jag ska försöka. dock kan jag förvarna er om att största delen av de bilderna då kommer att vara usla i kvalitet eftersom de kommer att vara fotade med min mobilkamera.Jag och systemkameran är inte lika enade som innan.
Samma frågeställare undrade även om jag inte kunde sätta upp liknande bilder som förra året, alltså bilder på min kroppsliga förändring. Tja, där är jag inte egentligen lika tillmötesgående. Alltså det är ju faktiskt så att jag inte är riktigt bekväm i min kropp som den är nu. Visst den fyller sin funktion. Den tar mig frånpunkt A till punkt B och den orkar med det jag sätter mig in på. Den sviker mig inte på det viset, det gör den inte. Jag klagar därför inte på dess funktion, utan dess utseende. Kroppsformen kan jag inte göra mycket åt. Mina ben och mitt skelett är byggda på det vis de är. Däremot är jag inte vidare förtjust i det där yttre, ni vet det där som dallrar och skrattar åt en. Det där som inte fanns där tidigare, det där som inte borde ha fått komma från första början. Det där som man faktiskt kan göra något åt, det där man inte ska behöva acceptera.(Nu kommer säkert någon tycka att jag är fånig, att jag inte har något att klaga över och så vidare, men det är er åsikt, inte min)
Så fram tills dess att  jag ännu kämpar med den biten så kommer jag inte att dela med mig av min kroppsliga utveckling. Hoppas ni förstår och kan acceptera mitt beslut. Kroppen är en komplex organism, både gällande fysisk och psykisk funktion.
 
 
 
men här är jag iaf, med en babykula under jackan. Tyckte jag såg så gravid ut med halarknuten gömd under jackan att jag var tvungen att föreviga det på bild.


Halåå tennar

På order av allmänheten, Maria a.k.a tidstjuven känn dig väldigt träffad, har jag nu fått ta mig i kragen gällande mitt bloggande. Det är tydligen lite intressant ändå att veta vad som försegår i denna virrhjärnas liv, knäppt tycker hon själv menmen. Roligt om det intresserar någon i alla fall! 

Varför denna blogg legat på is beror väl helt enkelt på att motivationen trytt. Inte heller orken att faktiskt blogga ordentligt, ni vet slå på datorn - sätta sig ner - knäppa på tangenterna och infoga en fint passande bild, har funnits. Jag har helt enkelt prioriterat annat. Mobilblogg är ganska nervpåfrestande om man som mig har ett par tummar som jämnt och ständigt missar den rätta bokstaven. Och ska jag vara helt ärlig så har det varit jäkligt tråkigt att kika in här och se att ingen lämnat något spår efter sig. Inte en endaste ynka kommentar, inte ens ett oskyldigt hej... Jaaa jag kanske är lite kommentarskåt ändå även om jag hemskt ogärna medger det. Fast vilken bloggare är inte det?

Okej, nu börjar det gå lite överstyr här känner jag. Kanske bäst att avsluta detta inlägg nu innan jag hittar på några riktiga dumheter, som att lova er en videoblogg eller något liknande. Det lovar jag att inte lova, i alla fall inte i första taget eller ens på länge. Denna kråka håller sig bäst ofilmad.
Men i alla fall. Jag finns kvar, om än i bakgrunden emellanåt. 
Frågor eller kommentarer på det? 
Ställ gärna frågor, det hade varit trevligt!! (Vågar inte ordna frågestund med risk för att inte få in en endaste fråga, men nu vet ni i alla fall att frågor är mer än välkomna. Så var inte blyga) 
Puss, kram och spark i baken. Det borde inbringa tur och välfärd.


Skribenten frågar

Hobby. Jag behöver en hobby.
Träning är min hobby, men jag behöver en till, eller två.
Vad har ni för förslag?


RSS 2.0


Thanks for visiting, hope you enjoyed it!