Ann-Sofie svarar

Jag fick en fråga av Amanda angående min vård som lyder: Går du vid ätstörningspolikliniken? Är du nöjd med deras vård?
 
Jo, jag går fortsättningsvis vid ätstörningspolikliniken Fredrika i Jakobstad med jämna mellanrum för uppföljning av hur det går. Hittills har jag nog varit nöjd med den vård jag fått där. Visst har jag haft stunder när jag mest tyckt det varit en plåga att åka dit, men jag har ju vetat att det varit nödvändigt. Det bästa med stället, tycker jag, är att de faktiskt lyssnar på mig och följer mina önskemål. Om det då beror på att jag är myndig vet jag inte, men jag var mycket tacksam att jag inte tvigades till dagavdeningen utan fick min egna vilja igenom. Dessutom har jag haft turen att, efter lite vikariebyten och sånt, haft turen att få en terapeut som jag faktiskt gillar, som jag känner att faktiskt lyssnar och stöder. Deras vård ar således fungerat för mig, men det betyder tyvärr inte att det fungerar för alla. 
 
 


blogvember a la ziios

 
Ida-Marie har, som motvikt till killarnas movember, startat bloggutmaningen blogvember för att bland annat hålla en positiv stämning runtomkring på bloggarna nu när novembermörkret är som störst.  I denna utmaning ska man först svara på fem frågor. Dessa är 
  1. Vad är det roligaste med att blogga?
  2. Vad gör min blogg speciell?
  3. Hur ser min blogg ut om ett år?
  4. Vilket var mitt allra bästa inlägg?
  5. Vilka andra bloggar/bloggare inspirerar mig?

och sedan nominera tre stycken bloggare, som i sin tur ska svara på dessa frågor och nominera ytterligare tre bloggare. 
 
Kul grej tyckte jag, så här kommer nu mina svar
 
1. Allt, nej men responsenpå det man skriver, att man får uttrycka sig samt det otroliga nätverk man får vara delaktig i.
2. Min blogg kanske inte är speciellt utstickande i sig, men den är väl speciell på sitt lilla sätt. Det finns nämligen ingen annan Ann-Sofie Sandin som bloggar om just ätstörning på adressen hennesliviordochmeningar.blogg.se
3. Förhoppningsvis still going strong, men med temat: livet som friskförklarad
4. oj, den var svår! Mitt bästa inlägg har nog inte kommit än, jag är inte riktigt därännu så att jag kan skriva mitt bästa inlägg någonsin
5. Bland annat Amanda, Carro och Emma
 
Jag tycker den som vill får svara på dessa frågor!


Say hello instead

Skulle inte timmen vara slagen och jag inte skulle behöva stiga upp om 7 timmar så skulle jag berätta om en mycket rolig händelse jag varit med om. Fast nu är båda kriterierns uppfyllda och  jag säger istället godnatt och på återhörande. (Dessutom stavar jag som en kratta för tillfället så det är faktiskt lika bra att jag skjuter upp min berättelse lite)



Märkbar skillnad

När jag instagrammade mitt måndagsgodis (pepparkaksdeg i mängd och massor) lite tidigare ikväll kom jag att tänka på vilket himla liv det skulle ha varit i mitt huvud efteråt, om jag skulle ha befunnit mig i samma position som för 365 dagar sedan. Jag skulle då ha haft sådan ångest över det jag stoppat i mig att det bokstavligt talat skulle ha krupit och pirrat i hela kroppen av rastlöshet och kompensationsbehov, vilket i sin tur troligtvis hade gjort att jag tagit en långpromenad efteråt. För det första så består ju pepparkaksdeg i princip av enbart de ingredienser jag varit mest rädd för, nämligen smör, socker och vetemjöl Samtidigt som det (pga ingredienserna) är något man borde akta sig för att äta av eftersom energin är så pass hög (energirika saker och livsmedel är något jag fortfarande kämpar med ska ni veta, dock inte alls i lika hög grad som då.) 
Min förvandling utseendemässigt på ett år, bilden till vänster är den nyare. Hamsterkinderna är tillbaka!


Idag ser det turlig nog ut på ett lite annat sätt. Visst, jag är fortfarande rädd för att äta för mycket, rädd för att hamna där jag en gång började ( ärligt: jag är rädd för att gå upp mer vikt eftersom jag funnit en viss typ av harmoni i den kropp jag är i nu, dock en kropp med skavanker jag gärna hade åtgärdat med detsamma men som jag tålmodigt får försöka se om kroppen kan reparera själv eller som jag med hjälp av träning kan bygga upp.) men det tror jag bara är en helt naturlig reaktion på den resa jag varit med om. Jag är ju troligen fortfarande lite mer kroppsfixerad än de flesta generellt (eller vad vet jag om det) Det som dock är annorlunda nu är att jag inte tog den kompenserande promenaden som förr ofta hörde till de dagar när onyttigheter svaldes ner i min strupe, trots att jag ätit alldeles för mycket pepparkaksdeg och även andra gottigheter. Jag har sannerligen haft en riktigt cheatday som det så "fint" kallas i fitnessvärlden. Själv tycker jag ordet treatday är mycket mer passande, om man mot förmodan måste benämna dagen med något annat än måndag. Matkoman gjorde mig dåsig = den vanliga kvällspromenaden blev inte av och jag måste nästan få ge mig själv en klapp på axeln för den prestationen! Jag lämnade bort det fastän jag vet att jag ätit över mitt daglig energibehov med hästlängder, vilket i sig redan skulle ha skrämt iväg mig på promenad bara av blotta informationen.  

Åh nu svamlar jag bara! Bäst att avsluta inlägget innan jag gör någon mer skada. Det jag ville ha sagt är, kortfattat, att jag är lite stolt över mig själv faktiskt, även om prestationen hade tolkats som lathet hos någon annan. 


Att få något gott ur det dåliga

kolhydratsladdandet dagen före var kanske inte heller det sämsta, även om momentet inte gillas, för då kan man kanske springa på ben som bär en längre än man någonsin sprungit tidigare dagen efter. #såjäklastoltöverminprestation 




Jag borde ju känna kroppen

Jag blir så trött på att jag aldrig lär mig, att jag alltid överraskas av situationen där suget efter något gott sätter in. Jag äter ordentligt, tycker jag, i veckorna, ibland även helgerna och fuskar inte desto mer än att jag ibland skippar kokandet och bara komponerar ihop måltider med råvaror eller rester från någon dag tidigare. Även om jag sköter mig och unnar mig det jag vill och känner för utan att överäta så att säga, så har jag ännu dagar när jag bara vill ha det som är gott, dagar som ofta alltid leder till överätning... Dessa dagar hatar jag innerligt, de är så himla lömska. Jag trodde verkligen jag skulle få bukt med dem genom att äta exempelvis chokladen eller brödskivan när jag känner för det..
Vad det som är gott slutligen är har jag ingen aning om, det kan vara allt från någon kaka, glass, tortillabröd till nötter, russin, torkad frukt eller varför inte en bit skinka. Mina cravings är aldrig entydiga, enda signalementet är att de ofta är väldigt kolhydratrika (något kroppen inte är så förtjust i de närmsta dagarna som följer eftersom den får dras med en ansamling av överflödig vätska)  Jag förstår verkligen inte vad det är som orsakar detta. Jag har faktiskt inte den kollen nu, kollen som gör att jag kan granska alla vrår av vad jag stoppat i mig i veckan. Därför blir jag lite frustrerad, jag vet ju vad överätning leder till och jag vill ju liksom inte bli tyngre och fetare nu. Det räcker som det är. 


ett av de bästa valen jag någonsin gjort

Ska jag vara ärlig så var mitt val att skaffa hund ganska spontant. Visst hade jag tänkt tanken på att det vore roligt med en hund en bra tid redan när jag skaffade min prins, men den verkliga stöten kom inte förrän i februari detta år när jag för första gången fick upp ögonen för rasen mittelspitz. Alltså det var det enda jag hade i huvudet då, som inte innehöll ätstörning. Jag kunde verkligen inte sluta tänka på den rasen, vilket gjorde att jag började leta upp olika kennlar där de födde upp mittelspitzar. Resultaten jag fick tog mig främst till andra sidan Bottenhavet och Kvarken och jag mejlade faktiskt för att visa mitt intresse. Det tog dock inte länge innan jag fann en uppfödare i Luhanka, ca 30 minuter utanför Jyväskylä, som hade en valp som var något av det sötaste jag sett.
 
 
Vi (jag) bestämde mig för att honom (och de övriga valparna som fanns kvar) måste jag bara fara och titta på. Sagt och gjort så bänkade vi oss i bilen, körde ner de timmar det tog till Luhanka och där fans han, han jag bara SKULLE ha. Ingen tvekan om saken även om jag först var lite tveksam till vilken av dem jag sist och slutligen skulle välja. Men valet föll på honom, min favorit från början, något jag inte ångrat ett dugg sedan dess.
Jag menar titta bara vilken skönhet!
 
 
Min prins!


New addiction

Ja ni läste helt rätt. Jag har fått ett nytt beroende, eller får man kalla det beroende om man ätit det två dagar på raken? Hur som helst är det något jag fastnat för så in i bomben, något som får mina smaklökar att tjuta av glädje. Hur nyttigt det sedan är vet jag inte, men himla gott är det i alla fall och själen ska ju ha sitt emellanåt den också... 

Vad är det då jag talar så varmt om nu? Jo en form av chokladbollsröra! (Nej jag har ingen bild, det ser nämligen inte så aptitligt ut. Dessutom tror jag nog att ni alla vet ungefär hur en chokladbollssmet ser ut.)
Ingredienserna är inget mindre än vanliga havregryn, kakao, kvarg, vatten, kokosflingor och agavesirap. Receptet gör jag bara lite på högt, men i ungefärliga drag ser det ut enligt följande:  

1 dl havregryn
1-1,5 msk kakao
2 tsk agavesirap (eller annan sötning fungerar lika bra)
1msk kokos
50g kvarg
En skvätt vatten

Detta är bara ungefärliga mängder. Du kan anpassa receptet efter eget tycke och smak. Därefter är det bara att blanda allt, till en lagom fast röra, i en skål och äta upp på direkten. (Helst ska man ha tålamod att låta det stå och dra i kylskåpet en stund,innan man käkar upp det eller gör bollar av det,  men så långt har jag inte riktigt kommit än.)


filmtips i novembermörkret

 
 
När jag gick på bio sist såg jag en trailer innan själva filmen skulle börja, ni vet vad vad jag syftar på. Trailern såg ut att vara exakt en sådan film som jag borde se, minns jag att jag tänkte. Som med de flesta sådana tankar jag tänker så åkte även denna liksom in genom ena hjärnhalvan för att på något sätt ta sig ut i luften via örat på andra sidan.. fram tills idag.
Lagom slö, efter att ännu inte riktigt ha kommit ikapp med sömntimmarna, kände jag att en filmkväll för mig själv vore det mest optimala. Sagt och gjort så dukade jag fram lite gott i form av äppelchips, mums, bänkade mig framför datorn och sökte fram swefilmers hemsida.
Jahapp, vad ska jag titta på nu?
En komedi? Nej
en dokumentär? Nej
en kärleksfilm? Eh, njae
 
Jag hade absolut ingen aning om vad jag ville se, tills jag kikade på nyhetslistan och fick se att denna film ovan fanns tillgänglig. Det blev alltså den som fick stå för underhållningen och jag ångrar absolut inte mitt val. En himla fin film!
 


att vara på flera ställen samtidigt

Har ni någongång känt att det händer lite för mycket i era liv, så mycket att ni inte hinner ta del av allt ni egentligen skulle vilja? Att ni egentligen borde finnas i fler kopior så att ni kunde vara på flera ställen samtidigt?
Lite så känner jag mig för tillfället.
 
 
För första gången på väldigt länge känner jag att jag inte riktigt räcker till. Det händer så många spännande och roliga saker för tillfället att jag inte riktigt kan prioritera och besluta mig för vilken sak eller vilket evenemang jag ska välja, vilket är oerhört frustrerande eftersom jag helst av allt hade velat närvara på allt. Jag älskar att ha saker i görningen, ha saker att gå på, att fördriva tiden med. Därför skulle jag inte ha något emot att kunna klona mig till två kopior, kopior som i sin tur hade möjlighet att befinna sig på två olika ställen samtidigt. (i-landsproblem kanske?)
 
Nåväl, nu är ju inte detta precis möjligt (suck) vilket gör att jag helt enkelt får bita i det sura äpplet och avstå de evenemang som dyker upp på de dagar jag lovat bort mig till annat. Ett av dessa evenemang är bland annat den omtalade bloggjulfesten som ska hållas på Juthbacka herrgård. Hur kul skulle inte det vara att vara på plats tillsammans med andra härliga och sprudlande bloggare/bloggerskor iklädd galaklädnad?! Tyvärr är jag då på annan ort, nämligen i Åbo, för att springa runt och dricka glögg på Glöggrundan... Jag ser verkligen fram emot att gå på Glöggrundan, det är inte där skon klämmer. Skon klämmer därför att jag så gärna hade gått på båda evenemangen, men förhoppningsvis blir denna julfest så lyckad att den ordnas fler gånger så att även jag kan delta. Jag får trösta mig med att jag ändå kommer få gå på Vip-eventet vid HomeFun den tjugonde november, om två veckor alltså. (Även då en dag där jag egentligen hade velat kunna befinna mig på två ställen samtidigt, egentligen tre)
 
Busy woman? Nejdå, det är bara livet som kommit emellan 
 
 
 


wonder woman

Jag måste verkligen ta och erkänna att det är förbannat länge sedan jag faktiskt fotade något med kameran. Mitt intresse för foto finns kvar, det gör det, men att ta fram kameran för att fota finns liksom inte i mina tankebanor för tillfället. Varför? Har jag blivit för bekväm med min Iphone, även om dess kvalitet inte är något att hurra för? Jag tror dessvärre det, vilket är otroligt synd.
 
Påtal om Iphone och Iphonebilder så scrollade jag häromdagen igenom alla bilder jag någonsin tagit med min telefon, vilka är rätt många om jag ska vara ärlig. Huvuddelen av dessa bilder skulle man säkert kunna radera av kvalitetsskäl och onödighetsskäl, men samtidigt kommer jag mig inte för att göra det eftersom de ändå för med sig något form av minne. Speciellt med tanke på tiden när jag knappt orkade någonting så var min telefon och dess kamera något jag alltid hade nära till hands, vilket jag i nuläget är ganska glad för även om jag gärna hade haft ännu mer bilder för att verkligen få se hur illa däran jag faktiskt var. Jag skulle vilja kunna se hur jag verkligen såg ut, istället för att alltid ha minnesbilden av hur jag i stunden kände mig. 
Då när jag scrollade hittade jag bilden nedan, som jag enligt datum och tid måste ha fotat under Jakobsdagarna (första gången jag var ute och festade på jag vet inte hur många månader) 
 
 
Jag vet inte om ni ser att läsa det som står på bilden, men det lyder väl ungefär så här: 
 
Wonder woman belives in you
what ever you´re going in
keep fighting 
 
Jag minns inte var jag fotat detta, någonstans i Jakobstad är det i alla fall. Det som slog mig dock var budskapet, alltså det matchade så rätt med den situation jag var i, den situation jag fortfarande får tampas med ibland även om det i nuläget är avsevärt mycket bättre. Alla behöver vi våra wonder women, om det så är vi själva som måste ta på oss den rollen. Jag tänker då aldrig ge upp mina mål, aldrig!


helgen som kom och for

Nej jag har inte gått i vinterdvala ännu, även om det ibland kan kännas så (inte minst i lördags när snön yrde så att den riktigt piskade i ansiktet under min sena kvällspromenad). Nej istället har jag vad man kan säga haft ett ganska gediget program. Häng med vetja!
 
Torsdag
I torsdags hade jag min sista skoldag för veckan. Detta firade jag bland anant genom att prova mig på den något hypade pizzan på blomkålsbotten. Och ja, den var faktiskt så god som det skrivits (även om jag i min iver glömde kryddorna i själva bottnen..)  
 
 
Kanske det inte ser vidare aptitligt ut, men somsagt smakade det desto bättre. 
Senare på kvällen körde jag in till stan för att skvallra lite tillsammans med Paulina samtidigt som vi tog en rask promenad runt Vasa stad.
 
Fredag
Ledig ledig ledig. så himla skönt att få stiga upp precis när man vill och inte ha något speciellt i görningen från morgon, tänkte jag. Istället blev jag väckt av att två yrande höns, aka katter, som tyckte det sannerligen var på tiden för mig att stiga upp och ge dem mat.. Nåväl, jag tycker ju faktiskt om att vara uppe redan från morgon så efter morgongröten snörade jag på mig löpskorna för en joggingrunda.
Därefter var det bara för mig att fixa det sista här i lägenheten innan det var dags att bila norrut hemhem. Jag skulle nämligen ut på lite bus eller godis senare på kvällen tillsammans med några av mina favoritbrudar.
 
Snabbt kan jag konstatera att själva sällskapet var så mycket bättre än utekvällen. Jakobstads uteliv är inte mycket att hänga i julgranen nu när man vant sig med studerandeevenemangen här i Vasa.
 
Lördag
Lagom slö efter den sena kvällen  föregående dag steg jag upp alldeles för sent enligt min mening. Nåväl, efter brunchen bilade jag och mamma till Oravais för att besöka affären Dress Like Marie. Jag var egentligen bara med som sällskap och smakråd, men tror ni inte jag ändå kom hem med något i alla fall? Vad det var kanske jag kan visa en annan gång.
 
 
Allhelgona stod för porten och som alltid åkte jag till min mormors grav för att tända ett ljus. Visste ni förrästen att jag och min mormor delade samma födelsedatum? Ingen illa födelsedagspresent hon fick året 1994 kan jag säga, hehe. Tyvärr fick vi endast fira sex år tillsammans. Fuck cancer!
 
Sent om sider hade jag alldeles för mycket överskottsenergi efter all halloween/allhelgonachoklad jag stoppat i mig under dagen, vilket resulterade i att jag snörade på mig skorna samt klädde på mig något som nästan kunde tas för en vintermundering, med både vinterjacka, överdragsbyxor, mössa och vantar, för att ta en sen kvällspromenad. Under tiden jag klädde på mig ytterkläderna hade det nämligen börjat snöa rejält. På de ställen där det blåste motvind yrde snön så till den grad att det riktigt piskade i ansiktet. Härligt på sitt sätt, men ändå inte. Jag vill att det ska komma snö, men ännu är jag inte riktigt inställd på att det faktiskt redan är november. 
 
Söndag
 
Söndagen började tyvärr lika sent som lördagen och den där riktiga go-känslan infann sig aldrig. Därför blev det in princip en umgås-med-hunden-och-familjen-dag. Fast en snabb joggingrunda hann jag faktiskt med innan det var dags att ställa sig i ordning för att åka till byn där det alltid är mörkt, nämligen Jeppo, för att ta del av deras revy Vann e Nissi?
 
 
 
Därefter var det bara att åka hem, packa mina saker och köra söderut till Vasa för ytterligare en skolvecka. Varför går veckorna och dagarna så snabbt nuförtiden?
 
 


Det var den onsdagen det

Vad sades det på gårdagens kontroll då kanske ni undrar? Eller det kanske ni inte gör, men jag berättar om det i alla fall.

Efter att ha kört de cirka hundra kilometrarna till Jakobstad hade jag för första gången faktiskt lite tid över innan det var dags att slå mig ner i talarstolen. Jag är ju lite av en tidsoptimist om jag ska vara ärlig, en tidsoptimist som nog kan vara i tid, men som hellre kommer i mitten eller mot slutet av den avtalade tidpunkten. Sista minuten brukar någon ibland kalla det, men detta beror helt och hållet på sammanhanget. Ju viktigare jag anser tiden vara, desto mer i tid är jag. Varför jag hellre gör så är en helt annan historia, en historia jag inte tänker gå närmare in i detalj på. Nåväl, under dessa minuter av betänketid började jag gå igenom mina veckor sedan senaste gång, för att se ifall det var något alarmerande eller dylikt som inträffat. Tror ni jag hittade något? Nej det gjorde jag faktikst inte, vilket jag ser som att jag måste ha lyckats riktigt bra. Vikten spelade ingen roll för mig, men rent rutinmässigt och för att lite hålla koll så togs den i alla fall. Döm om min förvåning när hon sedan berättade att den hade gått ner! Jag har nämligen ätit mig mätt varje dag, aldrig gått och lagt mig hungrig samt ätit mer jämnare i förhållande mellan dagarna, så detta blev jag faktiskt lite förvånad över. (Fast den saken borde vara återställd nu för hemhemma hade mamma varit och slagit till på stort med både örfilar av megastorlek samt helt fantastiska och maffiga chokladmuffins. Samtidigt serverade hon hemgjort ärtsoppa och färsk limpa. Jag var inget annat än mätt 
när jag kom därifrån kan jag säga er)

Datum till ny träff bestämdes, så nu är det bara att leva livet fram till dess. Jag gillar nämligen den här vägen jag för tillfället är lite inne på. Hoppas den är den rätta och att den isåfall håller i sig.




on my way to Jakobstad

Idag ska jag på kontroll. Jag ska med andra ord köra drygt hundra kilometer norrut för att sätta mig i en stol och berätta om de två senaste veckorna, hur det har gått, hur det har känts, om något varit svårt och så vidare. Därefter kommer jag att vägas för att se så att det inte skett något drastiskt med min vikt, varken upp eller ner.
Vet ni, jag är faktiskt ganska peppad på att åka denna gång. Det ska nämligen bli så roligt att få berätta om hur mitt liv har ändrat, få berätta om allt roligt jag har varit med om, att få se hur glad min terapeut blir när jag berättar om mina erfarenheter. Vikten däremot spelar inte mig så stor roll, det är mer en rutinsak nuförtiden (även om jag helst såg att den faktiskt stått ganska stilla). Jag har nämligen börjat känna mig trygg i min kropp, gillar faktiskt den storlek jag är i nu, trivs. Jag orkar med det jag vill, även om jag visserligen kan känna mig lite trött emellanåt. Därför skulle jag helst se att det inte skett någon förändring, för det skulle då betyda att jag funnit en balans som faktiskt fungerar och som inte gör att jag svälter mig själv. (jag äter faktiskt så att jag är mätt nu). Det återstår att se.
 


I'm back in business

 
Alltså den här gruppen: Finlandssvenska bloggare måste sannerligen ha varit som en skänk från ovan när det gäller mig och mitt bloggande. Det är tack vare den gruppen och inte minst bloggträffen i lördags, som jag har hittat motivationen till att blogga igen. Det var så roligt att träffa likasinnade personer med en glöd att få nå ut till andra. Jag blev verkligen inspirerad! 
Maria och ZiiO, ett jävligt stort tack till ert initiativ. Utan det tror jag att denna blogg hade fått nå sitt öde!


RSS 2.0


Thanks for visiting, hope you enjoyed it!