Det var den onsdagen det

Vad sades det på gårdagens kontroll då kanske ni undrar? Eller det kanske ni inte gör, men jag berättar om det i alla fall.

Efter att ha kört de cirka hundra kilometrarna till Jakobstad hade jag för första gången faktiskt lite tid över innan det var dags att slå mig ner i talarstolen. Jag är ju lite av en tidsoptimist om jag ska vara ärlig, en tidsoptimist som nog kan vara i tid, men som hellre kommer i mitten eller mot slutet av den avtalade tidpunkten. Sista minuten brukar någon ibland kalla det, men detta beror helt och hållet på sammanhanget. Ju viktigare jag anser tiden vara, desto mer i tid är jag. Varför jag hellre gör så är en helt annan historia, en historia jag inte tänker gå närmare in i detalj på. Nåväl, under dessa minuter av betänketid började jag gå igenom mina veckor sedan senaste gång, för att se ifall det var något alarmerande eller dylikt som inträffat. Tror ni jag hittade något? Nej det gjorde jag faktikst inte, vilket jag ser som att jag måste ha lyckats riktigt bra. Vikten spelade ingen roll för mig, men rent rutinmässigt och för att lite hålla koll så togs den i alla fall. Döm om min förvåning när hon sedan berättade att den hade gått ner! Jag har nämligen ätit mig mätt varje dag, aldrig gått och lagt mig hungrig samt ätit mer jämnare i förhållande mellan dagarna, så detta blev jag faktiskt lite förvånad över. (Fast den saken borde vara återställd nu för hemhemma hade mamma varit och slagit till på stort med både örfilar av megastorlek samt helt fantastiska och maffiga chokladmuffins. Samtidigt serverade hon hemgjort ärtsoppa och färsk limpa. Jag var inget annat än mätt 
när jag kom därifrån kan jag säga er)

Datum till ny träff bestämdes, så nu är det bara att leva livet fram till dess. Jag gillar nämligen den här vägen jag för tillfället är lite inne på. Hoppas den är den rätta och att den isåfall håller i sig.




on my way to Jakobstad

Idag ska jag på kontroll. Jag ska med andra ord köra drygt hundra kilometer norrut för att sätta mig i en stol och berätta om de två senaste veckorna, hur det har gått, hur det har känts, om något varit svårt och så vidare. Därefter kommer jag att vägas för att se så att det inte skett något drastiskt med min vikt, varken upp eller ner.
Vet ni, jag är faktiskt ganska peppad på att åka denna gång. Det ska nämligen bli så roligt att få berätta om hur mitt liv har ändrat, få berätta om allt roligt jag har varit med om, att få se hur glad min terapeut blir när jag berättar om mina erfarenheter. Vikten däremot spelar inte mig så stor roll, det är mer en rutinsak nuförtiden (även om jag helst såg att den faktiskt stått ganska stilla). Jag har nämligen börjat känna mig trygg i min kropp, gillar faktiskt den storlek jag är i nu, trivs. Jag orkar med det jag vill, även om jag visserligen kan känna mig lite trött emellanåt. Därför skulle jag helst se att det inte skett någon förändring, för det skulle då betyda att jag funnit en balans som faktiskt fungerar och som inte gör att jag svälter mig själv. (jag äter faktiskt så att jag är mätt nu). Det återstår att se.
 


I'm back in business

 
Alltså den här gruppen: Finlandssvenska bloggare måste sannerligen ha varit som en skänk från ovan när det gäller mig och mitt bloggande. Det är tack vare den gruppen och inte minst bloggträffen i lördags, som jag har hittat motivationen till att blogga igen. Det var så roligt att träffa likasinnade personer med en glöd att få nå ut till andra. Jag blev verkligen inspirerad! 
Maria och ZiiO, ett jävligt stort tack till ert initiativ. Utan det tror jag att denna blogg hade fått nå sitt öde!


nu vänder det

Idag fick jag ett mycket speciellt mejl i min inkorg. I det mejlet fanns denna inbjudan ovan. Alltså herrejösses, inte trodde jag att jag någonsin skulle få gå på något blogg-event och nu har jag fått inbjudan till två (bloggträffen var det första).
 
När jag läste mejlet om HomeFun-inbjudninegn:
 
 
(ja Carro, jag stal den från din blogg)
Alltså det händer så mycket roligt nu att jag knappt kan tro att det är sant! 


Den rätta vägen

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad jag ska känna. Jag är bara, lever för dagen och försöker fylla de tomma luckorna med händelser och program som jag gillar och mår bra av. Vilken ofantlig skillnad det är. Inte trodde jag detta, inte trodde jag att jag skulle få livet åter. Jag var ju isolerad och tvingad till något jag hatade, fastkedjad av mig själv. Nu behöver jag inte längre fråga om det är okej att göra si eller så. Jag behöver inte längre kämpa för att hålla matsituationer under kontroll. Jag gråter heller inte längre i affären av rädsla och ångest för vad som är påväg att handlas hem. Jag börjar även acceptera hur jag ser ut, börjat jobba med kroppen istället för emot den. Jag har lärt mig min läxa och på den vägen tänker jag fortsätta. Jag ska bli fri! (Och får jag säga det själv så tycker jag faktiskt att jag är på god väg att lyckas) 


Ett gäng likasinnade under ett och samma tak



Lördagen den 25:e oktober var för mig en historisk dag när det kommer till titeln bloggerska. Jag var nämligen en av de tjugo deltagarna på eventet #BloggTräff14 i Vasa som ordnades på, det för mig helt obekanta men ack så mysiga, café Ylikiva. Det historiska i situationen är att detta var mitt allra första bloggevent jag närvarat på någonsin, så ni kan ju gissa er till att det var lite nervöst att stiga in genom cafeets dörr. Fast vad hade jag egentligen att frukta? Inget! På Ylikiva var stämningen aningen spänd i början, men av förväntan, en spänning som släppte relativt fort och byttes ut mot en känsla av lugn och välbehag, när allt kom omkring. Maria var, inte att förglömma, förtjusande i sin roll som värdinna och fick oss att känna oss välkomna från första stund. En nackdel var ju förståss att själva eventet var lite för kort, jag hade gärna stannat åtminstone en timme till, men det visar ju bara att eventet var lyckat. Det här gör jag gärna fler gånger! 

P.s motivationen till att blogga steg faktiskt en nivå eller två. Äntligen! Det har jag bloggträffen att tacka för.


#bloggträff14




Idag är dagen när #bloggträff14 går av stapeln. Ännu är det drygt en timme kvar, men jag kan knappt bärga mig. Detta ska bli fruktansvärt roligt och samtidigt väldigt spännande att få se bloggerskorna i egen hög person.


a little party never killed nobody

I dagarna två, både onsdag och torsdag, har jag nu struntat i alla mina principer och bara gått på känsla, vilket faktiskt har varit oerhört roligt om jag får uttrycka det själv. I två dagar har jag tagit del i vad det är att vara en "riktig studerande" som faktiskt går på olika evenmang utanför skolan och riktigt deltar som det typ förväntas göra av en. Jag talar nämligen om sitzer (på ren svenska; sittningar). Visst har jag deltagit i evenmang som ordnats tidigare också under hösten, men då har jag nog varit lite mer reserverad och hållit mig till "jag är chaufför så jag dricker inte"-rollen, vilket inte är helt fel det heller. Fast denna gång tyckte jag att; fan nu är det min tur, nu kör vi.
 
Första sitzen, onsdagssitzen, var en så kallad gulissitz, en sitz enbart för oss gulisar. I den sitzen deltog andra studeranden från linjerna lantmäteri, bygg, produktionsekonomi och vi sjukskötare förståss. Till denna sitz var det meningen att vi skulle klä ut oss till pensionärer, vilket jag även gjorde. Vi var nämligen "väälkumi på kaffi". 
 
well, här är min utstyrsel för kvällen. (jag kan dock nämna att den där hatten var verkligen en riktig feelishatt på eftersläppet vid Ollis. Många komplimanger fick jag för den, jag passar tydligen bra i hatt i fulla människors ögon, plus att den fick slussas runt hos flertalet personer som gärna ville testa den.) Kvällen började kanske inte riktigt liak fartfyllt som den slutade, men roligt som fan hade jag. Ajabaja inte svära 
 

Efter att ha laddat sömnkontot med endast fem ynka timmar var jag tvungen att stiga upp på torsdagsmorgenen och masa mig iväg till skolan för att skriva anatomitent. (inget att rekommendera om man dessutom känner redan från början att man kanske borde ha läst lite mer) Hur resultatet ser ut går därför inte att spekulera, men pessimisten inom mig är redan beredd på omtent, vilket i sig inte är hela världen. Med detta i bakhuvudet samt tenten ifylld och inlämnad gick jag två våningar ner för att titta till mina brobyggarsitzköande vänner. Där slog jag mig ner för att invänta tolvslaget tillsammans med dem, (tidpunkten när biljetterna skulle släppas) och visst blir det brobyggarsitz även för oss. (de köpte även en biljett till mig, wohoo) Nåja, back to business.. efter köandet var våra magar så hungriga att det sannerligen var på tiden att de skulle få i sig lite mat, vilket resulterade i att jag helt enkelt avstod från eftermiddagens lektion i vårdens etiska grunder för att helt enkelt luncha i lugn och ro för att sedan åka hem och vila upp mig inför kvällens sitz. Badass, jag vet.
Det hade även knäppt till och blivit ordentligt kallt, så det var en rödbrusig selfie jag fick till efter cykelfärden hem.

Den andra sitzen då? Ja den avverkade jag igårkväll, närmare bestämt i foajén vid Academill. Speciallärarföreningen SPIrre ordnade lågstadiedisco och det kände jag att jag bara inte kunde missa, även om mina principer säger mig att jag inte ska dricka alkohol två dagar i rad. Och tur i oturen att jag verkligen hade gått in i rollen som badass för jag kickade dessa principer i ändan och sade let´s get some party started. Något ditåt i alla fall. 
 
Så med flätor i håret och en blommig klänning på kroppen stegade jag in i pedagogoska fakultetens byggnad för att ta del av ett hejdundrande roligt lågstadiedisco med tillhörande eftersläpp på vasas isärklass bästa krog Ollis (that´s my opinion).
Dessa två dagar har sannerligen varit något i hästväg. Jag har haft förbannat roligt, så här roligt har jag inte haft på länge. Jag kommer säkert att minnas dessa dagar en lång tid framöver. Jag skulle därför vilja rikta ett stort tack till alla inblandade, även de kanske aldrig kommer att läsa det här. Tack!


Fritz och bloggen


Har jag presenterat er för Fritz? 
Inte? Då är det sannerligen på tiden att ni får bekanta er lite med denna lilla spelevink. 
Fritz är nämligen ett nyförvärv till våran lägenhet här i Vasa, en liten kattunge i okänd ålder. Hans ålder gör honom dock inte speciellt blyg på något sätt, nej tvärtom så är det liv i luckan i princip från morgon till kväll om han riktigt är i farten. Självförtroende är något han absolut inte lider brist på, speciellt inte om ni frågar vår andra katt. Visst är han lite påflugen lille Fritz, eller Frippe som han mestadels kallas, men bra går det ändå. Han är vad man kan säga stor i orden, men liten på jorden. En katt med kläs så att säga, just aa we like it!



Jag är nästan där


Spontaniteten inom mig börjar sakta men säkert vakna till liv igen, härligt! 
I måndags kom jag nämligen över evenemanget: Veronica Maggio håller konsert i Vasa den fjortonde november, vilket jag nog vetat om tidigare men trott att det var omöjligt att få tag i en biljett till eftersom jag missade biljettsläppsdatumet. Nåväl på evenemanget hade de en länk till neticket, på vilken jag klickade mig in och tji fick jag när jag såg att det ännu fanns några biljetter kvar. I stunden kände jag bara: vad har jag att förlora,? Inget! Nu kör vi, detta blir kul.

Sagt och gjort. Biljetterna är nu köpta och datumet är inringat stort i kalendern. Det här ska bli bra.




Vad är det som händer? Vad ska jag göra?

Det här med att hitta balans är så sjukt jäkla svårt. Hur gör man? Har ni några bra tips? För det är nu jag börjar bli rädd på riktigt...
I över tre års tid har jag ätit alldeles för lite i förhållande till vad kroppen förbrukat, vilket har resulterat i att jag gått ner i vikt. Det är även på grund av det som jag fick min diagnos, jag blev helt enkelt lite för ivrig och sedan var jag fast. Jag ville ju faktiskt inte ner i träsket och ska jag vara ärlig så visste jag definitivt inte hur liten jag var, min hjärna hängde inte med och sade mig något helt annat. Nå nu är det andra bullar som har gällt den sista tiden. Det har då inte varit någon jämn väg, nej det har sannerligen gått upp och ner likt en berg- och dalbana, men hur som helst har jag lyckats lägga på mig ett antal kilon. (Eller svårt har det ju inte varit, det har ju bara gällt att äta ordentligt och lite för mycket.) Matresan jag gjort har nu visat sig ha gått så pass bra att jag, på senaste kontrollen var ett halvt kilo ifrån "målvikten" (som efter det säkert är ett minne blott efter dessa efterföljande dagar...) och det är här problemet kommer; hur ska jag nu äta för att inte gå upp mer i vikt? Jag är ju nöjd nu, jag vill inte bli större, men ändå äter jag som för två, bokstavligt talat. Det är inte alltid, men ibland äter jag åtminstone två dagsransoner av vad jag egentligen borde (tror jag). Det går ju inte ihop, men ibland finns det faktiskt inget botten på min magsäck Och det skrämmer mig, mer nu än någonsin. Jag är ju förståss rädd att detta är någon form av hetsätningssymptom, för överätning är det garanterat, inget snack om den saken. Men vissa dagar är allt bara lite för gott och magen har, som tidigare nämnt, inget botten.
Därför skulle jag vilja finna balans, jag vill hitta ett plus minus noll-läge. Med den här farten kommer det bara bli för mycket, och det kommer då bli en ny viktresa.. Därför skulle jag vilja finna botemedlet och balansen för nu är det allt annat än balans...


throwback

 
Det här är verkligen en mycket gammal bild. Jag tror bestämt att årtalet stavas ända 2011, vilket betyder att mycket har hunnit ändras sedan det. Tjejen på bilden hade ingen aning om vilken resa hon skulle komma att göra. Nå det var väl kanske inte det jag ville ha sagt med bilden direkt...
Vad vill jag då åsadkomma med denna bild? Tja kanske delge en önskan, eller snarare en längtan. Jag har nämligen en liten önskan om att en dag ha lika långt och tjockt hår som jag hade på bilden ovan. Kroppen vill jag inte ha, nejnej, men håret. Jisses vad jag saknar mitt långa hår! 
För tillfället är det bara halvt, inte kort och inte långt. Det är den jobbiga längden, när man har varken ut eller in. Nåväl, tålamod tålamod som de brukar säga.Hoppas bara ordspråket inte stämmer in; den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Jag vill inte vänta för länge!
 


the worrying kind

Hej på dig, det var länge sedan
-Känner jag dig?
men det är ju jag!
- eh, alltså okej
men du vet, jag, Ann-Sofie, som brukar författa ner några ord här nu som då?
- jaa alltså hon som har övergivit mig och överlåtit mig till mitt öde.
 

Skulle bloggen vara en person med känslor och värderingar så skulle en liknande konversation som ovan ha uppstått för länge sedan. Vilken tur att så inte är fallet. Jag är lider nämligen av lite konflikträdsla.


Vad har hänt?

Jag vet inte vad det är som tagit åt mig, inte var det ju så här jag hade tänkt att det skulle gå. 
Jag har alltid varit noga med att sköta om min blogg, se till att här finns något fint att titta på, eventuellt också något intressant för er att läsa och så vidare. Samma sak gällande kommentarer; jag har alltid varit relativt aktiv med att lämna spår efter mig. Genom att ge bloggaren välförtjänt feedback, av egen erfarenhet, ger det en liten skjuts framåt. Kommentarer är givande och roliga att få, inte sant? 
Men vad har hänt? Något, inte vet jag, men allt detta har liksom hamnat i skymundan. Jag tänker inte längre på bloggen på samma sätt, prioriterar inte att skriva inlägg och kommentarer lämnar jag sällan efter mig, även om jag fortsättningsvis är en aktiv läsare. Vad är det med mig? Är min bloggera över? Har jag gått vidare? Avslutat ett kapitel? 


Ett-noll till mig

Jag hade det som mål inför sommaren
Jag önskade och kämpade, ja jag stred verkligen mot mina demoner och även mot det jag tror.
Sommaren kom men ännu var jag inte riktigt där, då hade jag inte lyckats
Förrän nu, ett par månader senare.
Igår gjorde jag nämligen comeback på gymmet. Den delen av mitt liv som var allra svårast att släppa, den del av mitt liv jag varit tvungen att avstå i över ett år tid. Men nu var det dags igen, läget det rätta. Kan ni förstå vilken känsla det inbringade i kroppen? Och framförallt i knoppen? Att veta att det inte längre är steängt förbjudet, veta att kroppen faktiskt orkar med denna gång (förhoppningsvis). Den känslan var obeskrivlig och jag log inombords av hela mitt hjärta. 
Visst kändes det lite pirrigt att stiga in i utrymmet, jag menar det har ju ändå gått så pass lång tid. Skulle jag minnas övningarna? Skulle jag orka något överhuvudtaget?
Frågorna fick sina svar, inte teoretiskt, men genom att utföra träningspasset praktiskt. Mersmak fick jag allt och jag kan knappt vänta till nästa gång. 

It's time to build up that body again!


RSS 2.0


Thanks for visiting, hope you enjoyed it!