The final ending

Jag vet att jag tidigare skrev att denna blogg är ett avslutat kapitel, vilket den också är. Jag känner mig inte längre som hon jag en gång refererade till när jag använde mig av hennesliviordochmeningar som pseudonym, eller vad jag nu ska kalla det till. Dock känns det inte riktigt som att jag kan avsluta utan att ge er den uppdatering jag anser vara the final ending. 
 
Som ni alla vet så blev denna blogg min stöttepelare och klotterplank under tiden jag brottades mot ätstörningstankarna och vetskapen om att jag måste, mot min vilja, gå upp i vikt. Även alla de gånger jag tappade all kontroll och det spårade totalt fick denna blogg agera bollplank. Det har med andra ord varit en hel del klagomål, rädslor och ångest som flurerat här. Ingen muntergök direkt. 
 
Nåväl, tillbaka till min ursprungliga uppdatering. Det jag tänkte avsluta denna bloggen med, alltså the final ending är att jag nu kan, eller har kunnat redan i ett par månaders tid (sedan oktober) meddela att jag inte längre klassificeras som ätstörd. Jag har blivit friskförklarad och utskriven från Fredrikapolikliniken!  - I'm kind of back in business.
 
3

Iifym- en ny plan

Att vara sockerfri är inte så svårt egentligen, inte i vanliga fall, men när en stycken syster dumt nog har bakat en cheescake, som både är läskande och inte är helt sprängfylld med socker, samt att mamma köpt hem en prinsesstårta åt lillebror som fyller femton år, ja då går det inte så värst bra att hålla sig undan det onödigt söta. Fast å ena sidan så var det ett aktivt val jag gjorde, jag valde att smaka, jag kände mig inte pressad eller hetsad att smaka på godsakerna, för det var ju precis vad det var: gott. En bit skulle jag smaka, så var det bara. Jag SKA klara av sötsaker. Det är bara så! Inget ska vara förbjudet, för det skapar bara cravings och oemotståndliga begär. Nej iställe har jag gått in för detta med måtta, måtta med allt. Balansen som jag så länge sökt efter kanske har kommit in på rätt spår angående det teoretiska tänkesättet, om det i praktiken fungerar är ju en annan sak. Det enda jag vet är att jag är villig att försöka. Fast bunden att lyckas denna gång, om än det kommer någon avstickare då och då. Jag är trots allt bara en människa, med neandertalarhjärna och ett nyfunnet gott öga för mat, ett öga jag får ta och vakta lite tills det stabiliserat sig till det behövliga, inte det överdrivna. Jag är påväg. Borta från anorexin. Ännu fast i något obestämt men som påvekar mig och mina drömmar negativt. 

Men som sagt; jag jobbar på det. (Om än med någon avstickare, som jag trots alt försöker minimera)

230615

Jag har hittat en av bovarna. Nu är det bara dags att få fast den.