Matmatmat


Att Instagramma mat, jag fotograferat, har jag börjat göra allt oftare, på gott och ont. Själva maten kan ju tyckas vara konst i sig, men hur roligt är det egentligen på en skala mellan ett och tio? Vad säger det om oss människor? Vi behöver ju egentligen inte veta vad andra stoppat i sig en dag eller två, en smörgås hit, en hamburgar- eller salladsmeny dit. Vad spelar det egentligen för roll? Jag speciellt är i alla fall den sista som borde kolla in andras matbilder, kropps- och "progressbilder" också för den delen, eftersom jag är alldeles för lättpåverkad, speciellt när ordet hälsosamt eller nyttigt kommer med i bilden. Varför jag borde sluta jämföra, ja för det är ju banne mig det jag gör, är för att det faktiskt inte finns en bild som berättar allt om en annan människas matvanor, en salladsbild betyder ju inget, lika lite som bilden på den där stora pajbiten. Men vart man än vänder sig finns de alltid där, de där matbilderna. även jag själv fotar ju och publicerar för endera konstens eller minnets skull. Vad är det egentligen vi vill med dessa bilder? Synas? Ja jag vet då inte.
Vart vill jag komma med det här? Ja ni det var en bra fråga, skriva av mig lite antar jag. (Jag har nämligen precis ätit ett massivt kvällsmål, till stor del orsakat av snåltanden, och jag är väl lite ängslig och speedad på grund av det) parentes två; turligt nog tog jag ingen bild på det och skulle jag ha gjort det så skulle jag absolut inte publicera det någonstans! Varför? jo det ska jag tala om; jag skäms nämligen. Hur illa det än låter så skäms jag på grund av vad jag ätit och den mängd det faktiskt var. Nu låter det kanske som om jag vräkt i mig godis, sötsaker och chips, men det kan jag tala om för er att det har jag inte. Nej det handlar nog om helt vanliga matprodukter. Men att en och två gånger i sitt tonåriga pubertetsstinna liv ha hört "du äter ju som en häst du" samt "sådär mycket skulle jag aldrig kunna äta" sätter tyvärr sina spår, djupare än vad jag kunnat tro...


Dumt

Att jag aldrig ska lära mig... 
Det gör ju ont!
Varför lida i onödan? 



Den avskalade versionen

För er som hatar mitt sätt att skriva i gåtor och ordinrullningar; här kommer nu föregående inlägg i naket tillstånd, fullt synligt för omvärlden. Det är så här det kan gå och slutligen gick till. Orsak? - omedveten hunger. 
Jag kommer hem från en spontan shoppingresa till Kokkola, gjord av mig helt allena. Hälsar på de hemmavarande och finner tallriken framdukad på bordet. Maten, i detta fall hemmagjord grillpanna, ligger ypperligt tillagad på spisen, tack, precis som jag meddelat. Jag tar ett smakprov av korven. Pang, där kom första skottet; inte tillräckligt krispig. Inte många sekunder senare kommer andra skottet; alldeles för stora korvbitar. Mitt medvetande hinner inte ens reagera innan tårarna flödar av ilska, röstens volym höjs avsevärt och de första grodorna börjar flyga. 
Jag flyr undan situationen efter någon minut. Stänger in mig i badrummet och bannas mig själv för detta banala uppträdande. Det skulle ju inte bli såhär. Samlar slutligen ihop mig en aning för att göra ytterligare ett försök. Tar igen ett smakprov, denna gång av franskpotatisen. Tredje skottet är avfyrat; smakar absolut ingenting. Ger inte upp, gör en extrakontroll och smakar igen. Fjärde skottet; smaken av grillkrydda träder fram i gomen, en smak jag absolut inte vill ha. "Raseriutbrottet" och grodkastningen är igång igen inom loppet av tre röda sekunder och håller i sig allt för länge.
Sorligt nog har jag i huvudet under tiden kommit fram till en lösning på problemet för alla skotten, (skölja bort grillkryddan och placera min portion ytterligre en stund i ugnen) men det får ändå inte stopp på raserianfallet. Nej alldeles för många sårande grodor hann ännu slinka ur mig innan jag sansat mig och slagit tag i saken. 
Och allt detta ger mig oerhörda samvetskval efteråt när jag slutligen börjat äta, dvs när beslutet är fattat och situationen inte längre går att undvika eller smita sig ur. (Visst ger det mig samvetskval under tiden det pågår också, men då är de helt övertäckta av raserier så att existensen inte märks av lika bra) 
Detta måste få sig ett slut. Måste, måste, måste!



Monstret ifrån skärselden

Det sorgliga är att hur jag än förberett mig på att en viss sak (läs; maträtt) komma skall och att jag i tanken erkänt mig okej med situationen (läs; det var ju trots allt jag som handlat hem ingredienserna), likväl vaknar monstret upp blossande rött inom mig. Monstret bryr sig sedan inte ett piss i vem, vad eller på vilket sätt det sårar andra. Ingen går säker för grodorna och förbannelserna som hävs ut i långa skrikande ramsor, allra minst de jag håller kärast. Det om något hatar jag. Och varför får de utstå dessa grodor? Jo för den löjliga saken att maträtten inte är tillagad så som jag velat ha den gjord! 
Fine att jag kanske måste kompromissa och avstå saker, att jag måste hitta vägar att ta mig igenom situationer så att det fungerar för mig, men jag är absolut inte fine med att såra de jag har runtomkring mig på oskäliga grunder! (även om det inte görs med mening.) Monstrets grodor kommer helt utan förvarning. Grodorna och anklagelserna är dessutom helt okontrollerbara och hävs ur utan minsta uns av eftertänksamhet. Det hatar jag. Argumenten är banala. Situationen är en bagatell. Reaktionen är löjlig. Jag skäms i mitt medvetande. Det här måste få ett slut!


Lögn.

Jag ljuger när jag påstår att allt är bra.
Jag ljuger när jag säger att jag endast är hoppfull inför framtiden.
Jag ljuger när jag säger att jag är en badass bitch.
Jag ljuger när jag påstår mig hata smaken av godis, sötsaker och choklad.
Jag ljuger om jag påstår mig ha balans i livet.
Jag ljuger om jag uttryckligen försöker säga att jag duger. 
Ljuger jag mest hela tiden? 



När tvivlet sätter in.

Ni verkar hitta er hit ändå även om ekot härifrån hörs ända ner till Australien, ni är ju bara för goa! 


Vad händer i ätstörningsvärlden för tillfället kanske ni undrar? 
Då kan jag meddela er om att ångesten mer än gärna återkommer hit till knutarna. Om jag inte var bekväm med min viktuppgång tidigare, så är jag sannerligen inte det nu heller. Det är rent av värre denna gång, så galet att jag ibland nästan gett upp hoppet på den friska sidan! Det skulle ju bli bättre av att börja äta ordentligt! Det var ju det de sa. Istället har det bara blivit värre, jag ser ju verkligen ut som en fet valross nu med flabbmage så långt ögat når. De bara ljuger och luras för att få mig att äta. De spelar bara på mina önskningar, mål och svaga sidor. Ungefär så ser tankemonstret ut när det sätter igång. Fy fanken säger jag bara. Varför ska inte jag få se ut precis så som jag vill? Varför är jag dömd till att vara ägare av en flabbande putmage? 
Det är verkligen inte lätt. Att då dessutom "se" hur allt växer och blir större gör ju inte saken bättre. 



Finally some progress around here


Äntligen lite framsteg. Pulsen, vilopulsen, slår nu sina femtio slag. Det betyder nu att jag har lov att närvara på tisdagskvällarnas fotbollsträning. Som jag längtat.


Måndag


Jag är rädd
Otrygghetskänslan kommer över mig oftare än vad jag skulle vilja
Jag är ärligt talat inte riktigt bekväm med läget, med min förändrande kropp
Rädslan över att det blir för mycket härjar ibland hejvilt och gör det svårt.
Visserligen har min motståndskraft kring detta ökat, men det är tillräckligt jobbigt redan som det är ändå. Jag skulle gärna klara mig utan det. 
Dock måste jag ändå erkänna att maten faktiskt är vägen till friheten. Knoppen är avsevärt mindre påfrestande mot vad den var under vintermånaderna och jag börjar småningom finna ett litet uns av trygghet. Rastlösheten är inte heller den lika kraftig, men gör sig fortfarande påmind liksom allt det andra. Jag lär mig framförallt att hantera saker och med hjälp av det flyter livet på.


Sommaraktiviteten

Aktiviteten här på bloggen är inte den optimala. Tanken på att sätta sig ned vid datorn nu när sommaren äntligen anlänt till våra breddgrader finns inte på kartan, om jag ska vara ärlig. Jag vill ta vara på och njuta av de stunderna så länge de varar. Även om jag haft en hel del att berätta för er, kommer jag inte till slag och får det gjort, eftersom jag försöker att undvika mobilinläggen så långt det bara går. Eller ser ni hellre mer av dessa mobilinlägg än inga alls? Andra tips på vad jag ska blogga om mottages även med stort tacksamhet. Ett tios från min sida: För att eventuellt få en lite större inblick i mitt liv hänvisar jag er till mitt instagramkonto annsofiesandin. Lite bättre uppdatering där skulle jag vilja påstå. 


En inre dialog

Det blir bra
Hah, hur kan du påstå det?
Det blir bra, låt det ta sin tid
Du ljuger. De ljuger. Alla ljuger. Varför skulle något sådant hända mig? Varför skulle jag få kamma hem den lottovinsten? Min kropp fungerar inte så!
Se själv. Känn. Ha lite tilltro. Våga. Släpp på kontrollen.
Då skenar allt iväg, blir precis så som det inte får!
Kan du bevisa det?
Ja!
Kan du verkligen det?

Att försöka övertala sig själv är banne mig det svåraste man kan göra. Tja övertala är kanske inte riktigt det rätta ordet, men för tillfället hittar jag inget lämpligare. Det är som att försöka ta isär något som fastnat med snabblim, vanligt klister också för den delen. Det går, men för att få det att lyckas måste man ta i och kämpa av all kraft, hitta utvägar. Inga halvtaskiga försök duger. Det är inte lätt, men det måste göras!


Solsken i blick

"Sommar
Sommar och sol
Havet och vinden
Och doft av kaprifol

Sommar 
Sommar och sol
En himmel så blå som viol"

Idag har det banne mig varit en riktig sommardag med allt vad det innebär. Sol, värme, blå himmel och blomdoft. Jag har dessutom fått äran att vara ledig denna fenomenalt fina dag, inte varje gång det händer. Jag har trivts som fisken i vattnet och mer än så kan man inte önska. Det här är sommar!




Sommartider


Jag glömde helt berätta om förra veckans/ helgens lilla svängom. Lördagen spenderades först i jobbets tecken, för att sedan avslutas med folkfest i Lillby. Klacken ordnade sitt årliga party och sådant kan man ju bara inte missa, oavsett om man ska i jobb följande morgon eller inte. Turligt nog ordnade det sig så bra att mitt morgonskifte på söndagen blev framflyttat till kvällen. På detta sätt kunde jag försöka njuta lite mer av kvällen utan "måsten på att åka hem och sova". Höjdpunkten med evenemanget var framförallt att träffa personer man inte sett på ett tag, men även artisterna bidrog till en okej kväll, om man bortser från mitt evinnerliga frysande. 


Lördag och loppisrace


I Purmo ordnades det idag loppisrace, något jag hade bestämt mig för att gå på när jag för en gångs skull hade möjlighet. Vädret var bokstavligen perfekt, sol och värme tackar jag inte nej till, allra minst när jag får ha ledigt. Det verkade de andra inte heller göra med tanke på hur mycket folk loppisracet drog. Själv fyndade jag inget, men det var minst lika roligt att bara gå omkring och titta på allt, speciellt alla fina saker som såldes vid Lundagård. 


Changes

 
 
I fredags tog jag tag i saken och kladdade i lite färg i håret, en blond färg i hopp om att kanske få bort min uppkomna utväxt samt kanske få bort ännu lite av de mörka topparna. Resultatet ser ni ovan. Jag är bevisligen ett riktigt ljushuvud för tillfället, ljusare än så här har jag nog aldrig varit tror jag. Det var minst sagt en liten chock när jag fick se resultatet för första gången, inte hade jag ju tänkt bli sådär blond heller. Men vart efter ögat vänjer  sig så är blir jag bara bekvämare med situationen, det inte lika farligt längre med andra ord. Det är ju bara hår.


Glädjande besked

 
Under början av juni månad sprang jag på inträdesprov till två olika skolor, två skolor jag hemskt gärna skulle vilja gå i. Efter interrvjuerna och testet, så var det ju förstås bara att vänta. En oändlig väntan har det känts som och jag har ständigt gått omkring med tanken "men tänk om". Idag fick jag äntligen lite besked från den ena skolan, ett glädjande sådant. Jag lyckades. Jag är antagen. Åh vilken underbar känsla, vilken lättnad. Det finns en framtid för mig också. Jag blev inte ratad. Denna halvmulna måndag (beroende på vädret) är för mig inte så mulen längre. Jag är strålande glad. Förväntansfull. Nu gör det egentligen inte så mycket hur beskedet från den andra skolan ser ut. Nu vet jag att jag har en studieplats till hösten. Detta är lycka!
 
 
 
 


RSS 2.0


Thanks for visiting, hope you enjoyed it!