Slut på dallrandet (daltandet)

Hur ska man tackla det faktum att ens värsta mardröm för tillfället håller på att ske i precis detta nu? Hur ska man tackla att det man faktiskt trodde på, orden man hyste en viss trygghet till med tanke på dess utlåtare, inte alls stämmer? Hur ska man tackla det faktum att jag faktiskt hade rätt i mitt utlåtande? Och att man till råge på allt egentligen uppmanas till att bara "stå och se på" medan det händer...var är omtanken i det? 

Detta skulle inte ske och jag tänker inte heller tillåta det ske! Hell no, now it's on! Från och med nu väljer jag själv vad, när och hur mycket. Ingen, jag menar ingen,  annan ska dra mina gränser. Jag är fri till att göra det jag vill.


Quotation tuesday




"Sluta titta på ett halvfärdigt resultat" 


16092014

Oroligheten minskar
Acceptansen ökar
Livet blir friare, lösare och lättare att leva
Samtidigt blir byxorna stramare och kroppen tyngre. 
(Det sistnämnda är dock något jag helst undvikit, vilket ni säkert fått höra tidigare)
Det har sina fördelar att följa vägen till att gå ur undernäringen, men ännu är det väldigt tudelat och konfliktladdat emellanåt gällande vilja och natur. 



favoritstaden

 
Den här staden alltså.
Den här staden, jag har den att tacka för så mycket.
Utan den, utan den där spontana resan jag gjorde dit i somrast tror jag inte att jag skulle befinna mig i samma stadie som nu
Det var i den där staden, under den resan, jag fick den första riktiga sparken i baken
Sparken i baken mot den rätta riktningen.
Jag är inte längre den jag var i somrast och jag tror att jag har den där resan att tacka för en hel del.
Vilken tur för mig att jag får återse staden i december
en himla jävla tur
jag längtar!
 
#favoritstaden #stockholm


Varning! Tidskrävande läsning

"Jag ska aldrig mer äta en endaste liten godis igen" var orden jag yttrade långt in i min godisstrejksperiod, ord som jag då faktiskt trodde att jag rentav skulle hålla till livets slut. 
Jag har nu, av egen erfarenhet, lärt mig att man aldrig ska säga aldrig. Det kan nämligen komma en dag när man själv går emot sina egna ord och utför den handling som skulle förbli ogjord. (Läs: oftast kommer den dagen snabbare än man anat)
I min vildaste fantasi hade jag tänkt att jag skulle klara mig genom livet utan att konsumera varken godis, chips, popcorn eller dylikt. (Ska sanningen fram så tror jag ännu idag att jag kanske skulle  kunna klara av en sådan grej, om jag envist skulle bestämma mig för det. Brist på viljestyrka lider jag då nämligen inte av, snarare tvärtom. Jag tror jag har lite för mycket vilja i vissa sammanhang, på både gott och ont.) Nåväl, tillbaka till ämnet om sockerkonsumtionen. 
Allt gick ju så bra, godiset lockade inte, blotta tanken på chips fick det att vända sig i magen och popcornen har alltid varit en raritet hemma hos oss så de fanns inte en utprickade på kartan. Fast det var väl bara det jag intalade mig tror jag, i alla fall i slutet av min så kallade strejk. Innerst inne, efter de där tre åren, tyckte jag att de där godispåsarna som ibland skymtades på köksbordet såg och framförallt doftade ganska inbjudande, speciellt om påsarna innehöll någon form av fylld lakrits. I tre år klarade jag mig utan att bli sugen, ja det är faktiskt sant, därefter vaknade något, något jag helst av allt hade försatt i dvala resten av livet. Jag började smått komma på migsjälv med att tänka tanken "det luktar gott, undrar om det smakar bra också". Smaka fick jag höra och tanken slog mig, men jag var helt enkelt bara för bra på att förbjuda migsjälv. Jag borde egentligen ha fått medalj i självbehärskning och självkontroll, för det är precis det man är himla bra på när man lider av en ätstörning. Kontroll är lätt som en plätt, lika lätt som att summera ett plus ett. Annat är det med förbjudna okontrollerade saker, saker som dessutom kanske smakar lite godare än man egentligen velat erkänna.
Godis var för mig en sådan sak, speciellt chokladen var oerhört svår. För dagen kom faktiskt när jag tog mod till mig, mötte min rädsla i fettmagneten numero yksi. Jag ville inte erkänna, varken för andra men främst för migsjälv, att godis och choklad smakade bra och inte alltid sådär äckligt sött som jag i bland påstod. Jag ljög för att helt enkelt inte behöva tappa den så kallade kontrollen jag hade på mig själv under godisets icke-existensperiod i mitt liv, kontrollen jag var så stolt över, Det var nämligen lättare att avstå än att våga smaka och möta reaktionen från ätstörningen.
Det var den tjugotredje april jag bestämde mig för att börja jobba med mig själv för att bli kvitt min rädsla för socker. Jag började med godis igen, inte ofta, inte regelbundet, men en smakbit. Nu i efterhand har det blivit fler sådana dagar. Dagar när suget har blivit för stort för att motstå. Dagar när inget annat hjälper. De dagarna går inte ens att räkna på två händer. Mina tio fingrar är för få till antalet. Vissa gånger har det gått riktigt bra, jag har klarat av det med måtta, medan andra givit mig käftsmällar följande dag. Men oavsett responsen så har jag lärt mig att det förbjudna lockat betydligt mindre när det inte är lika förbjudet längre. Är det där månne en försvarsmekanism från hjärnan? En sorts mekanism som förhindrar oss från att beröva oss det som tillhör livets goda? Det låter i alla fall inte helt ologiskt i mina öron. Vi människor är ju ändå ganska komplicerade. 




Det blev inte min dag, det blev ätstörningens

Att ha födelsedag garanterar inte automatiskt att man har en bra och lycklig dag, det blev jag sannerligen varse om igår. 

Redan från morgonen, när jag steg upp för att stänga av telefonalarmet, kände jag i hela kroppen, eller det är ju främst i knoppen, att något inte stämde. Humöret var redan då i nedåtgående spiral och en känsla av olust spred sig i varje litet hörn. Inte blev det bättre av att kroppen kändes svullen av helgens försök till fest och frihet. Och blotta tanken på dagens (gårdagens) kalas och matbjudning fick mig att bara vilja gräva ner mig i ett hål i marken. Jag kunde ha kunnat avboka precis allt, så less var jag på det. (Jag var ju då inte less på gästerna som skulle komma, utan less på själva tillställningen, maten men framförallt bakverken, de hade jag helst av allt bara velat slänga ut genom närmsta fönster). Så mycket oreda i tankarna ställer svullnadskänslan. Spegelreflektionen gjorde det inte precis bättre den heller, för om det finns något som knoppen inte tolererar, eller kan handskas med så är det vätskefyllning efter sådana "festdagar", ännu värre med "synlig" vätskefyllnig. I de flesta fall går det bra att återfylla kroppen med mat, att jag dagen därpå, oftast till helgen, vaknar utvilad utan tecken på svullnad, men ibland misslyckas det. Framförallt efter en natt när man kanske ännutill sovit aningen dåligt eller för lite, vilket troligen var fallet för gårdagen.

Nåväl till skolan kom jag mig trots att jag helt av allt velat stanna hemma med min "fettomage bestående av en massa äckligt fett och flabb som svämmar över byxkanten". Lite bättre till humörs blev jag av alla gratulationer jag fick, men även det höll inte i sig speciellt länge. Redan när jag var hemma igen på lunchpaus och en två timmar lång håltimme kände jag mig illa till mods. Tårarna började rinna vid blotta synen av min egen spegelbild, även om jag försökte undvika den. All sorts reflektion fick aggen mot den där "jävla magen" att vakna till liv. 
Att sedan trampa iväg tillbaka till skolan för en halvtimmes informationslektion fick mig på lite andra tankar igen, men inte heller det höll i sig när jag väl var hemma igen. Räddningen då blev en halvtimmes utfärd med musik i hörlurarna längs Gamla Vasas gator, en utfärd som vekligen inte gillades av min, säkert lite stressade, syster, men för mig handlade det helt enkelt om "överlevnad". (Dåligt ordval, men ungefär så kändes det i det tillfället) Egentligen handlade det nog mer om att försöka återfå kontrollen över mitt egna huvud, men även över mitt humör. 

Middagsbjudningens tid var snart inne, maten befann sig i ugnen och skulle bli färdig precis inom utsatt tid, vilket jag noga planerat trots min utfärd som "det inte fanns någon tid för". Gästerna kom och maten smakade faktiskt bra, men kakorna lämnade jag helt åt sitt öde. Inte en smula rörde jag av dem, det skulle inte huvudet ha kunnat hantera. Det fick räcka med pastan i makaronilådan. 
När de övriga gästerna, förutom mina föräldrar, hade åkt hem släppte barriären igen. Tårarna rann åter nerför mina kinder och inte ens deras present: flygresan/resan till Stockholm i december betald, en present jag i övrigt fall skulle ha flugit i taket av glädje över, var helt "ointressant". Allt som existerade var det så kallade hatet över magen och kroppen överlag. 

Så att få ha en bra födelsedag är inte alls garanterad om man lever i en ätstörd persons tankebanor, tankebanor som är helt totalt beroende av känslan i kroppen. Det fick jag erfara min tjugonde födelsedag, en födelsedag som banne mig ska bli den sista i sitt slag! Det ska jag se till. Min tjugoförsta ska definitivt ha en helt annan genre och uttryck. Punkt.




Hon är tjugo år idag


Ett år äldre och absolut inte klokare
Jävla ätstörningsmorgon! 

Idag fyller jag då år, 20 hjälp. I mitt huvud är jag inte en dag äldre än 18, så noga är inte siffrorna efter att den åldern är uppnådd. Nåväl, jag hoppas i alla fall att jag ska få njuta av dagen, men någon bra start fick den då inte!


en veckokontroll

 
Det är relativt länge sedan jag berättade om mina kontroller. Ni vet, kontrollerna jag tidigare avsåg när jag skrev om "veckokontrollerna". Dessa kontroller har, sedan jag flyttat till Vasa och börjat studera, reducerats till "varannan vecka"-kontroller, "eller kontroller när det passar" eftersom tiden inte riktigt räcker till. Idag va en sådan dag när skolans schema stavade ledig dag och då passade jag på att ha en tid inbokad till Jakobstad. Dagens kontroll avvarades till största delen till ett samtal med näringsterapeuten, en träff jag länge väntat på. Äntligen känns det som om jag kanske kan få lära mig lite nyttig fakta, fakta som förhoppningsvis ska göra det lite tryggare att äta vissa näringskällor. Jag håller tummarna för att det blir bra.Utöver det så fick jag stiga på vågen, en sak som aldrig hoppas över. Resultatet av den handlingen stavades; ingen ändring. Det har med andra ord inte skett någon förändring med min vikt på hela två veckor, vilket jag faktiskt tycker är bra. Jag är nämligen ganska nöjd för tillfället i den storlek jag är. Så skulle jag få välja, kunna välja, så skulle jag gärna stanna här, men då bygga upp kroppen med muskler.  Det skulle kännas bra.


För jag är en riktig gulnäbb


Idag var det då gulis version 2014 som har upptagit hela min onsdagsfritid. Själv deltog jag dock inte i själva spektaklet, utan jag gick runt som en slags backup. Jag hade faktiskt ingen lust till att utföra grejen ett år till, en gång räckte gott och väl även om det var roligt. Som jag nämnde tidigare så gick jag runt "banan" med ett lag, bättre så tyckte jag, då slapp man det där jäkla snöret som märkte mig, troligen för livet, förra året. 
Bilden ovan är för övrigt från min egen gulis,om ni inte redan listat ut det. hittar ni mig?


Hola september


Första september.
Första september, vilket betyder att det är en vecka kvar till min födelsedag.
Sju dagar som återstår av min tonårsperiod. Ja, jag fyller tjugo.
 Vart har dessa två år gått? Åren efter min myndighetsdag, år i ultrarapid. Inte trodde jag att jag skulle ägna dessa år att fightas med en ätstörning. Inte den blekaste aning hade jag om att framtiden då skulle landa i verkligheten nu. Det är väl det som räknas som charm.


Oplanerat kalaserande, värsta tänkbara slutet på en dag

Fan, fan, fan
Jag hatar verkligen när det här händer, alltså när jag äter helt fel saker, saker som inte mättar för fem penn. När jag äter saker som egentligen bara är tomma kalorier, saker man egentligen borde undvika helt! Det är via den här vägen jag kommer landa precis där jag absolut inte vill, förbannat! Nej jag måste verkligen ta och skärpa mig, speciellt när jag är hemhemma, bättre går det i Vasa, mycket bättre!  Så tur är det verkligen att jag spenderar merparten av veckorna där. Annars kommer jag rulla fram innan året är slut!


Ett uns av förändring


Jag måste bara få berätta, jag är nämligen lite chockad över själva händelsen; I tisdags åkte jag hem till Vexala, eftersom jag skulle infinna mig klockan 8:30 i Jakobstad följande dag för att ta del av andra skedets andra tillfälle. På hemvägen ringde mina föräldrar och frågade ifall jag ville ha ärtsoppa före plättarna. I "vanliga fall", de fall som jag levt med de senaste månaderna/året, skulle jag ha fått panik. Plättar är inte okej, onyttigt, ingen riktig mat och alldeles för kalorifyllda,  faktorer som ofta gör att rätten lämnar osmakad (för det kan ju då vara lite för gott så man äter alldeles för många, vilket leder till att man får i sig mer energi än vad man behöver, vilket slutligen landar som fett på magen). Svaret på en sådan fråga skulle alltså ha varit; jag äter inga plättar, om jag förståss mot förmodan, efter en summering och granskning, inte skulle ha haft ett matintag som skulle ha tillåtit en plätt eller två. 
Ingen sådan reaktion kom, inte ens hemma. Istället tänkte jag; "plättar, vad gott". Väl hemma hade de även öppnat en påse torkade aprikoser, något som mina smaklökar jublar åt men som jag sällan vågar äta pga de är lite för goda, de tog jag några av innan det var dags att sleva i sig lite ärtsoppa. Plättarna stekte sedan jag tillsammans med min lillebror, han öste och jag stekte, och vi fick en ganska ståtlig plätthög. (Bild ocvan) De åts sedan med mammas hemgjorda hallonsylt, bästa på marknaden, och vispad vaniljsås. Sött, lite väl kanske emellnåt, gott och ja jag åt flera stycken!
1.Är jag till synes fetare av denna dag? 2.Ryms smaljeansen fortfarande på eller måste jag införskaffa nya byxor? 3.Är det någon som kommenterat men oj vad du har byxat i? Svaret på frågeställningarna lyder enligt följande; 1. Endast i huvudet, inte kroppsmässigt, eventuellt lite pluffsigare på grund av lite större ansamling av vätska, men annars inte. 2. Ja jeansen ryms fortfarande på, så några nya behöver ännu inte skaffas. 3. Nej det har ingen sagt, vilket jag hoppas att ingen heller påpekar, men något jag fått höra är "du ser mycket piggare och gladare ut, det är roligt" precis sådant som är roligt att höra även för mig.




Different, better, happier

Jag har då verkligen styrt in på ett riktigt blogghumör nu. Kanske beror det på att det äntligen känns som om jag fått livet åter? Jag får ju något att berätta om nu. Vad har jag då att berätta? Tja jag kan ju börja med att nämna att skolan har börjat, jag har flyttat tillbaka till Vasa (dock till en annan och framförallt bättre och trivsammare lägenhet) och jag har orken till att utföra saker. Jag är med andra ord inte lika begränsad av mig själv längre. DET ger mig livslust, en egenskap jag gillar big time

En bild från mitt rum i studielyan



My journey so far

I föregående inlägg frågade jag ju hur ni mår (en fråga jag hoppas ni vill besvara också) men jag berättade ju aldrig hur jag mår. (Ajabaja, svarar inte ens på egen fråga). Tja jag kan väl säga såhär: 
För en liten tid sedan publicerade jag bilden nedan på instagram

Samt bifogade denna bildtext/kommentar

Jag kan ännu idag inte välja om valet, att publicera bilden, var ett dumt sådant eller ej. Hur som helst är jag fantastiskt nöjd över min resa hittills, även om jag ibland inte håller med mig själv vissa dagar och stunder. Det jag gjort ÄR bra och jag ska få vara stolt! Men är det faktiskt instagrammaterial? Ingen som vet, ingen som vet. Är det bloggmaterial då? Jamen det tycker jag faktiskt. Lite väl personligt kanske, men sådant går att leva med.  

Jag mår således radikalt bättre nu än om man jämför med månaderna kring januari-april. Kroppen har köttat till sig en hel del, fläskat till sig brukar jag använda de dagar när jag är mycket obekväm i kroppen och dess förändring, men det mest märkbara sitter definitivt i huvudet och tanken. Bagateller som var stora då, är mycket mindre nu. Dessutom har jag också breddat mitt livsmedelsområde en hel del, skulle jag vilja påstå. Det är inte "perfekt" ännu, jag kämpar ännu med en del produkter, men paniken kring det hela är väsentligt mindre. DET om något är oerhört skönt!


Som hastigast

Hej på er! Verkligt länge sen vi hördes, vilket jag ber lite om ursäkt för, men bara lite eftersom jag prioriterat min tid till att kämpa mot tankarna, samt göra det jag gillar. 
Hur är det med er? Något spännande som hänt? Berätta gärna, nu vet ju hur nyfiken jag är. 
 




RSS 2.0


Thanks for visiting, hope you enjoyed it!