#bloggträff14




Idag är dagen när #bloggträff14 går av stapeln. Ännu är det drygt en timme kvar, men jag kan knappt bärga mig. Detta ska bli fruktansvärt roligt och samtidigt väldigt spännande att få se bloggerskorna i egen hög person.


a little party never killed nobody

I dagarna två, både onsdag och torsdag, har jag nu struntat i alla mina principer och bara gått på känsla, vilket faktiskt har varit oerhört roligt om jag får uttrycka det själv. I två dagar har jag tagit del i vad det är att vara en "riktig studerande" som faktiskt går på olika evenmang utanför skolan och riktigt deltar som det typ förväntas göra av en. Jag talar nämligen om sitzer (på ren svenska; sittningar). Visst har jag deltagit i evenmang som ordnats tidigare också under hösten, men då har jag nog varit lite mer reserverad och hållit mig till "jag är chaufför så jag dricker inte"-rollen, vilket inte är helt fel det heller. Fast denna gång tyckte jag att; fan nu är det min tur, nu kör vi.
 
Första sitzen, onsdagssitzen, var en så kallad gulissitz, en sitz enbart för oss gulisar. I den sitzen deltog andra studeranden från linjerna lantmäteri, bygg, produktionsekonomi och vi sjukskötare förståss. Till denna sitz var det meningen att vi skulle klä ut oss till pensionärer, vilket jag även gjorde. Vi var nämligen "väälkumi på kaffi". 
 
well, här är min utstyrsel för kvällen. (jag kan dock nämna att den där hatten var verkligen en riktig feelishatt på eftersläppet vid Ollis. Många komplimanger fick jag för den, jag passar tydligen bra i hatt i fulla människors ögon, plus att den fick slussas runt hos flertalet personer som gärna ville testa den.) Kvällen började kanske inte riktigt liak fartfyllt som den slutade, men roligt som fan hade jag. Ajabaja inte svära 
 

Efter att ha laddat sömnkontot med endast fem ynka timmar var jag tvungen att stiga upp på torsdagsmorgenen och masa mig iväg till skolan för att skriva anatomitent. (inget att rekommendera om man dessutom känner redan från början att man kanske borde ha läst lite mer) Hur resultatet ser ut går därför inte att spekulera, men pessimisten inom mig är redan beredd på omtent, vilket i sig inte är hela världen. Med detta i bakhuvudet samt tenten ifylld och inlämnad gick jag två våningar ner för att titta till mina brobyggarsitzköande vänner. Där slog jag mig ner för att invänta tolvslaget tillsammans med dem, (tidpunkten när biljetterna skulle släppas) och visst blir det brobyggarsitz även för oss. (de köpte även en biljett till mig, wohoo) Nåja, back to business.. efter köandet var våra magar så hungriga att det sannerligen var på tiden att de skulle få i sig lite mat, vilket resulterade i att jag helt enkelt avstod från eftermiddagens lektion i vårdens etiska grunder för att helt enkelt luncha i lugn och ro för att sedan åka hem och vila upp mig inför kvällens sitz. Badass, jag vet.
Det hade även knäppt till och blivit ordentligt kallt, så det var en rödbrusig selfie jag fick till efter cykelfärden hem.

Den andra sitzen då? Ja den avverkade jag igårkväll, närmare bestämt i foajén vid Academill. Speciallärarföreningen SPIrre ordnade lågstadiedisco och det kände jag att jag bara inte kunde missa, även om mina principer säger mig att jag inte ska dricka alkohol två dagar i rad. Och tur i oturen att jag verkligen hade gått in i rollen som badass för jag kickade dessa principer i ändan och sade let´s get some party started. Något ditåt i alla fall. 
 
Så med flätor i håret och en blommig klänning på kroppen stegade jag in i pedagogoska fakultetens byggnad för att ta del av ett hejdundrande roligt lågstadiedisco med tillhörande eftersläpp på vasas isärklass bästa krog Ollis (that´s my opinion).
Dessa två dagar har sannerligen varit något i hästväg. Jag har haft förbannat roligt, så här roligt har jag inte haft på länge. Jag kommer säkert att minnas dessa dagar en lång tid framöver. Jag skulle därför vilja rikta ett stort tack till alla inblandade, även de kanske aldrig kommer att läsa det här. Tack!


Fritz och bloggen


Har jag presenterat er för Fritz? 
Inte? Då är det sannerligen på tiden att ni får bekanta er lite med denna lilla spelevink. 
Fritz är nämligen ett nyförvärv till våran lägenhet här i Vasa, en liten kattunge i okänd ålder. Hans ålder gör honom dock inte speciellt blyg på något sätt, nej tvärtom så är det liv i luckan i princip från morgon till kväll om han riktigt är i farten. Självförtroende är något han absolut inte lider brist på, speciellt inte om ni frågar vår andra katt. Visst är han lite påflugen lille Fritz, eller Frippe som han mestadels kallas, men bra går det ändå. Han är vad man kan säga stor i orden, men liten på jorden. En katt med kläs så att säga, just aa we like it!



Jag är nästan där


Spontaniteten inom mig börjar sakta men säkert vakna till liv igen, härligt! 
I måndags kom jag nämligen över evenemanget: Veronica Maggio håller konsert i Vasa den fjortonde november, vilket jag nog vetat om tidigare men trott att det var omöjligt att få tag i en biljett till eftersom jag missade biljettsläppsdatumet. Nåväl på evenemanget hade de en länk till neticket, på vilken jag klickade mig in och tji fick jag när jag såg att det ännu fanns några biljetter kvar. I stunden kände jag bara: vad har jag att förlora,? Inget! Nu kör vi, detta blir kul.

Sagt och gjort. Biljetterna är nu köpta och datumet är inringat stort i kalendern. Det här ska bli bra.




Vad är det som händer? Vad ska jag göra?

Det här med att hitta balans är så sjukt jäkla svårt. Hur gör man? Har ni några bra tips? För det är nu jag börjar bli rädd på riktigt...
I över tre års tid har jag ätit alldeles för lite i förhållande till vad kroppen förbrukat, vilket har resulterat i att jag gått ner i vikt. Det är även på grund av det som jag fick min diagnos, jag blev helt enkelt lite för ivrig och sedan var jag fast. Jag ville ju faktiskt inte ner i träsket och ska jag vara ärlig så visste jag definitivt inte hur liten jag var, min hjärna hängde inte med och sade mig något helt annat. Nå nu är det andra bullar som har gällt den sista tiden. Det har då inte varit någon jämn väg, nej det har sannerligen gått upp och ner likt en berg- och dalbana, men hur som helst har jag lyckats lägga på mig ett antal kilon. (Eller svårt har det ju inte varit, det har ju bara gällt att äta ordentligt och lite för mycket.) Matresan jag gjort har nu visat sig ha gått så pass bra att jag, på senaste kontrollen var ett halvt kilo ifrån "målvikten" (som efter det säkert är ett minne blott efter dessa efterföljande dagar...) och det är här problemet kommer; hur ska jag nu äta för att inte gå upp mer i vikt? Jag är ju nöjd nu, jag vill inte bli större, men ändå äter jag som för två, bokstavligt talat. Det är inte alltid, men ibland äter jag åtminstone två dagsransoner av vad jag egentligen borde (tror jag). Det går ju inte ihop, men ibland finns det faktiskt inget botten på min magsäck Och det skrämmer mig, mer nu än någonsin. Jag är ju förståss rädd att detta är någon form av hetsätningssymptom, för överätning är det garanterat, inget snack om den saken. Men vissa dagar är allt bara lite för gott och magen har, som tidigare nämnt, inget botten.
Därför skulle jag vilja finna balans, jag vill hitta ett plus minus noll-läge. Med den här farten kommer det bara bli för mycket, och det kommer då bli en ny viktresa.. Därför skulle jag vilja finna botemedlet och balansen för nu är det allt annat än balans...


throwback

 
Det här är verkligen en mycket gammal bild. Jag tror bestämt att årtalet stavas ända 2011, vilket betyder att mycket har hunnit ändras sedan det. Tjejen på bilden hade ingen aning om vilken resa hon skulle komma att göra. Nå det var väl kanske inte det jag ville ha sagt med bilden direkt...
Vad vill jag då åsadkomma med denna bild? Tja kanske delge en önskan, eller snarare en längtan. Jag har nämligen en liten önskan om att en dag ha lika långt och tjockt hår som jag hade på bilden ovan. Kroppen vill jag inte ha, nejnej, men håret. Jisses vad jag saknar mitt långa hår! 
För tillfället är det bara halvt, inte kort och inte långt. Det är den jobbiga längden, när man har varken ut eller in. Nåväl, tålamod tålamod som de brukar säga.Hoppas bara ordspråket inte stämmer in; den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Jag vill inte vänta för länge!
 


the worrying kind

Hej på dig, det var länge sedan
-Känner jag dig?
men det är ju jag!
- eh, alltså okej
men du vet, jag, Ann-Sofie, som brukar författa ner några ord här nu som då?
- jaa alltså hon som har övergivit mig och överlåtit mig till mitt öde.
 

Skulle bloggen vara en person med känslor och värderingar så skulle en liknande konversation som ovan ha uppstått för länge sedan. Vilken tur att så inte är fallet. Jag är lider nämligen av lite konflikträdsla.


Vad har hänt?

Jag vet inte vad det är som tagit åt mig, inte var det ju så här jag hade tänkt att det skulle gå. 
Jag har alltid varit noga med att sköta om min blogg, se till att här finns något fint att titta på, eventuellt också något intressant för er att läsa och så vidare. Samma sak gällande kommentarer; jag har alltid varit relativt aktiv med att lämna spår efter mig. Genom att ge bloggaren välförtjänt feedback, av egen erfarenhet, ger det en liten skjuts framåt. Kommentarer är givande och roliga att få, inte sant? 
Men vad har hänt? Något, inte vet jag, men allt detta har liksom hamnat i skymundan. Jag tänker inte längre på bloggen på samma sätt, prioriterar inte att skriva inlägg och kommentarer lämnar jag sällan efter mig, även om jag fortsättningsvis är en aktiv läsare. Vad är det med mig? Är min bloggera över? Har jag gått vidare? Avslutat ett kapitel? 


Ett-noll till mig

Jag hade det som mål inför sommaren
Jag önskade och kämpade, ja jag stred verkligen mot mina demoner och även mot det jag tror.
Sommaren kom men ännu var jag inte riktigt där, då hade jag inte lyckats
Förrän nu, ett par månader senare.
Igår gjorde jag nämligen comeback på gymmet. Den delen av mitt liv som var allra svårast att släppa, den del av mitt liv jag varit tvungen att avstå i över ett år tid. Men nu var det dags igen, läget det rätta. Kan ni förstå vilken känsla det inbringade i kroppen? Och framförallt i knoppen? Att veta att det inte längre är steängt förbjudet, veta att kroppen faktiskt orkar med denna gång (förhoppningsvis). Den känslan var obeskrivlig och jag log inombords av hela mitt hjärta. 
Visst kändes det lite pirrigt att stiga in i utrymmet, jag menar det har ju ändå gått så pass lång tid. Skulle jag minnas övningarna? Skulle jag orka något överhuvudtaget?
Frågorna fick sina svar, inte teoretiskt, men genom att utföra träningspasset praktiskt. Mersmak fick jag allt och jag kan knappt vänta till nästa gång. 

It's time to build up that body again!


Slut på dallrandet (daltandet)

Hur ska man tackla det faktum att ens värsta mardröm för tillfället håller på att ske i precis detta nu? Hur ska man tackla att det man faktiskt trodde på, orden man hyste en viss trygghet till med tanke på dess utlåtare, inte alls stämmer? Hur ska man tackla det faktum att jag faktiskt hade rätt i mitt utlåtande? Och att man till råge på allt egentligen uppmanas till att bara "stå och se på" medan det händer...var är omtanken i det? 

Detta skulle inte ske och jag tänker inte heller tillåta det ske! Hell no, now it's on! Från och med nu väljer jag själv vad, när och hur mycket. Ingen, jag menar ingen,  annan ska dra mina gränser. Jag är fri till att göra det jag vill.


Quotation tuesday




"Sluta titta på ett halvfärdigt resultat" 


16092014

Oroligheten minskar
Acceptansen ökar
Livet blir friare, lösare och lättare att leva
Samtidigt blir byxorna stramare och kroppen tyngre. 
(Det sistnämnda är dock något jag helst undvikit, vilket ni säkert fått höra tidigare)
Det har sina fördelar att följa vägen till att gå ur undernäringen, men ännu är det väldigt tudelat och konfliktladdat emellanåt gällande vilja och natur. 



favoritstaden

 
Den här staden alltså.
Den här staden, jag har den att tacka för så mycket.
Utan den, utan den där spontana resan jag gjorde dit i somrast tror jag inte att jag skulle befinna mig i samma stadie som nu
Det var i den där staden, under den resan, jag fick den första riktiga sparken i baken
Sparken i baken mot den rätta riktningen.
Jag är inte längre den jag var i somrast och jag tror att jag har den där resan att tacka för en hel del.
Vilken tur för mig att jag får återse staden i december
en himla jävla tur
jag längtar!
 
#favoritstaden #stockholm


Varning! Tidskrävande läsning

"Jag ska aldrig mer äta en endaste liten godis igen" var orden jag yttrade långt in i min godisstrejksperiod, ord som jag då faktiskt trodde att jag rentav skulle hålla till livets slut. 
Jag har nu, av egen erfarenhet, lärt mig att man aldrig ska säga aldrig. Det kan nämligen komma en dag när man själv går emot sina egna ord och utför den handling som skulle förbli ogjord. (Läs: oftast kommer den dagen snabbare än man anat)
I min vildaste fantasi hade jag tänkt att jag skulle klara mig genom livet utan att konsumera varken godis, chips, popcorn eller dylikt. (Ska sanningen fram så tror jag ännu idag att jag kanske skulle  kunna klara av en sådan grej, om jag envist skulle bestämma mig för det. Brist på viljestyrka lider jag då nämligen inte av, snarare tvärtom. Jag tror jag har lite för mycket vilja i vissa sammanhang, på både gott och ont.) Nåväl, tillbaka till ämnet om sockerkonsumtionen. 
Allt gick ju så bra, godiset lockade inte, blotta tanken på chips fick det att vända sig i magen och popcornen har alltid varit en raritet hemma hos oss så de fanns inte en utprickade på kartan. Fast det var väl bara det jag intalade mig tror jag, i alla fall i slutet av min så kallade strejk. Innerst inne, efter de där tre åren, tyckte jag att de där godispåsarna som ibland skymtades på köksbordet såg och framförallt doftade ganska inbjudande, speciellt om påsarna innehöll någon form av fylld lakrits. I tre år klarade jag mig utan att bli sugen, ja det är faktiskt sant, därefter vaknade något, något jag helst av allt hade försatt i dvala resten av livet. Jag började smått komma på migsjälv med att tänka tanken "det luktar gott, undrar om det smakar bra också". Smaka fick jag höra och tanken slog mig, men jag var helt enkelt bara för bra på att förbjuda migsjälv. Jag borde egentligen ha fått medalj i självbehärskning och självkontroll, för det är precis det man är himla bra på när man lider av en ätstörning. Kontroll är lätt som en plätt, lika lätt som att summera ett plus ett. Annat är det med förbjudna okontrollerade saker, saker som dessutom kanske smakar lite godare än man egentligen velat erkänna.
Godis var för mig en sådan sak, speciellt chokladen var oerhört svår. För dagen kom faktiskt när jag tog mod till mig, mötte min rädsla i fettmagneten numero yksi. Jag ville inte erkänna, varken för andra men främst för migsjälv, att godis och choklad smakade bra och inte alltid sådär äckligt sött som jag i bland påstod. Jag ljög för att helt enkelt inte behöva tappa den så kallade kontrollen jag hade på mig själv under godisets icke-existensperiod i mitt liv, kontrollen jag var så stolt över, Det var nämligen lättare att avstå än att våga smaka och möta reaktionen från ätstörningen.
Det var den tjugotredje april jag bestämde mig för att börja jobba med mig själv för att bli kvitt min rädsla för socker. Jag började med godis igen, inte ofta, inte regelbundet, men en smakbit. Nu i efterhand har det blivit fler sådana dagar. Dagar när suget har blivit för stort för att motstå. Dagar när inget annat hjälper. De dagarna går inte ens att räkna på två händer. Mina tio fingrar är för få till antalet. Vissa gånger har det gått riktigt bra, jag har klarat av det med måtta, medan andra givit mig käftsmällar följande dag. Men oavsett responsen så har jag lärt mig att det förbjudna lockat betydligt mindre när det inte är lika förbjudet längre. Är det där månne en försvarsmekanism från hjärnan? En sorts mekanism som förhindrar oss från att beröva oss det som tillhör livets goda? Det låter i alla fall inte helt ologiskt i mina öron. Vi människor är ju ändå ganska komplicerade. 




Det blev inte min dag, det blev ätstörningens

Att ha födelsedag garanterar inte automatiskt att man har en bra och lycklig dag, det blev jag sannerligen varse om igår. 

Redan från morgonen, när jag steg upp för att stänga av telefonalarmet, kände jag i hela kroppen, eller det är ju främst i knoppen, att något inte stämde. Humöret var redan då i nedåtgående spiral och en känsla av olust spred sig i varje litet hörn. Inte blev det bättre av att kroppen kändes svullen av helgens försök till fest och frihet. Och blotta tanken på dagens (gårdagens) kalas och matbjudning fick mig att bara vilja gräva ner mig i ett hål i marken. Jag kunde ha kunnat avboka precis allt, så less var jag på det. (Jag var ju då inte less på gästerna som skulle komma, utan less på själva tillställningen, maten men framförallt bakverken, de hade jag helst av allt bara velat slänga ut genom närmsta fönster). Så mycket oreda i tankarna ställer svullnadskänslan. Spegelreflektionen gjorde det inte precis bättre den heller, för om det finns något som knoppen inte tolererar, eller kan handskas med så är det vätskefyllning efter sådana "festdagar", ännu värre med "synlig" vätskefyllnig. I de flesta fall går det bra att återfylla kroppen med mat, att jag dagen därpå, oftast till helgen, vaknar utvilad utan tecken på svullnad, men ibland misslyckas det. Framförallt efter en natt när man kanske ännutill sovit aningen dåligt eller för lite, vilket troligen var fallet för gårdagen.

Nåväl till skolan kom jag mig trots att jag helt av allt velat stanna hemma med min "fettomage bestående av en massa äckligt fett och flabb som svämmar över byxkanten". Lite bättre till humörs blev jag av alla gratulationer jag fick, men även det höll inte i sig speciellt länge. Redan när jag var hemma igen på lunchpaus och en två timmar lång håltimme kände jag mig illa till mods. Tårarna började rinna vid blotta synen av min egen spegelbild, även om jag försökte undvika den. All sorts reflektion fick aggen mot den där "jävla magen" att vakna till liv. 
Att sedan trampa iväg tillbaka till skolan för en halvtimmes informationslektion fick mig på lite andra tankar igen, men inte heller det höll i sig när jag väl var hemma igen. Räddningen då blev en halvtimmes utfärd med musik i hörlurarna längs Gamla Vasas gator, en utfärd som vekligen inte gillades av min, säkert lite stressade, syster, men för mig handlade det helt enkelt om "överlevnad". (Dåligt ordval, men ungefär så kändes det i det tillfället) Egentligen handlade det nog mer om att försöka återfå kontrollen över mitt egna huvud, men även över mitt humör. 

Middagsbjudningens tid var snart inne, maten befann sig i ugnen och skulle bli färdig precis inom utsatt tid, vilket jag noga planerat trots min utfärd som "det inte fanns någon tid för". Gästerna kom och maten smakade faktiskt bra, men kakorna lämnade jag helt åt sitt öde. Inte en smula rörde jag av dem, det skulle inte huvudet ha kunnat hantera. Det fick räcka med pastan i makaronilådan. 
När de övriga gästerna, förutom mina föräldrar, hade åkt hem släppte barriären igen. Tårarna rann åter nerför mina kinder och inte ens deras present: flygresan/resan till Stockholm i december betald, en present jag i övrigt fall skulle ha flugit i taket av glädje över, var helt "ointressant". Allt som existerade var det så kallade hatet över magen och kroppen överlag. 

Så att få ha en bra födelsedag är inte alls garanterad om man lever i en ätstörd persons tankebanor, tankebanor som är helt totalt beroende av känslan i kroppen. Det fick jag erfara min tjugonde födelsedag, en födelsedag som banne mig ska bli den sista i sitt slag! Det ska jag se till. Min tjugoförsta ska definitivt ha en helt annan genre och uttryck. Punkt.




RSS 2.0


Thanks for visiting, hope you enjoyed it!