En otroligt ärlig textbomb

Varning för ett långt och mycket ärligt inlägg! Jag tjatar på om detta hela tiden nu verkar det som, men jag kan inte hjälpa det. Bloggen är min plats där jag får utlopp för de känslor och tankar jag går och bär på, de tankar som måste komma ut och så kommer det i första hand alltid att vara. Ni väljer därför själva om ni fortsätter läsandet eller avslutar det här och nu. Detta är min vardag, mitt liv och mina tankar. Jag är inte mer än en mycket osäker människa som inte riktigt har koll på något, känns det som. Det jag gör är att jag försöker, försöker lyckas och misslyckas. För tillfället misslyckas jag nog mest, speciellt med de saker jag gärna lyckats bäst med!

Nu rämnar allt och det enda jag vill är att allt ska vara över. Jag vet inte om jag klarar av mer och samtidigt, vilket är det absolut värsta i situationen, vill jag inte kunna sluta fastän jag vet hur led jag kommer att vara när bubblan slutligen spricker.
Alla säger att det hör till att gå upp i vikt vid jul, I get that! Men att banne mig ha gått upp 4kg sedan början på december tycker jag är lite väl mycket!! Och då har ju julen inte ens varit... Alltså det har varit ett sådant förfall och ett sjujäkla frosseri den senaste veckan att jag känner mig rent ut sagt skamlig. Känner mig som ett stort jävla skamligt fetto. Godis och sötsaker typ varje dag och har det inte varit det så har det endera varit torkad frukt, nötter och russin eller smörgåsar med ost eller allt på samma dag. Jag som alltid har kunna behärska mig någorlunda (fram tills min tillfriskningsperiod..) kan nu rada upp flera godsaker efter varandra, inte på samma gång precis, men under loppet av samma dag. Dessutom har mitt tränande gått lite si som så senaste veckan, vilket har gjort energiöverskottet ännu större än vad det kanske skulle vara i normala fall. Jag blir så trött på mig själv. Jag har blivit det jag inte skulle bli. Jag skulle inte hit. Trivdes så bra både med kroppen och knoppen, hade sötsuget ganska bra på koll och åt det jag behövde så att vikten hölls relativt stadig (eller så som det ändrar normalt). Nu är allt käpprätt åt skogen. Suget efter det som är gott känns alltid så oerhört nära till hands ,fastän jag försöker äta ordentligt vid mina huvudmål, och vad gör jag om inte matar det med vad det vill ha "för jag får ju äta vad jag vill nu när det är jul".
Ni vanliga dödliga kanske inte tar så stor stress över detta. Ni kanske inte ens är medvetna om det? Ni är okej med att saker och ting ser ut på ett lite annat sätt när det är december och ni kan hantera alla godsaker och dylikt med bravur. Det kan ju dock inte jag..istället spårar det totalt och energiransonen för en dag skulle räcka åtminstone två dagar om inte tre, i värsta fall... Helt oskojjat alltså!! 

För första gången på riktigt länge grät jag mig till sömns. Jag är rädd att jag inte kommer få bort dessa julkilon och för tillfället känns det som en stor förödande big of a deal. Jag vill ner dessa 4kg (som jag tyvärr vet att kommer bli fler eftersom jag är alldeles för svag för godsaker i detta tillfälle). Jag vill inte ha denna kropp som nu kommer formas. Jag vill ha min novemberkropp, den jag i princip dragits med hela hösten, den jag trivts i så himla fantastiskt bra. Nu går jag bara och känner mig fladdrig, svullen, fet och trivseln är på noll (även fast jag vet att jag trots dessa kilon inte ens är på gränsen till övervikt, jag är fortsättningsvis helt normalviktig ett bra tag till). Det ända som trivs är hos mig är sockermonstret som får sin vilja igenom.

Efter jul är det därför en grym skärpning som gäller. Riktigt. Grym. Skärpning. Jag börjar nämligen bli väldigt led detta (även om godsakerna är så förbannat goda)