Ett-noll till mig

Jag hade det som mål inför sommaren
Jag önskade och kämpade, ja jag stred verkligen mot mina demoner och även mot det jag tror.
Sommaren kom men ännu var jag inte riktigt där, då hade jag inte lyckats
Förrän nu, ett par månader senare.
Igår gjorde jag nämligen comeback på gymmet. Den delen av mitt liv som var allra svårast att släppa, den del av mitt liv jag varit tvungen att avstå i över ett år tid. Men nu var det dags igen, läget det rätta. Kan ni förstå vilken känsla det inbringade i kroppen? Och framförallt i knoppen? Att veta att det inte längre är steängt förbjudet, veta att kroppen faktiskt orkar med denna gång (förhoppningsvis). Den känslan var obeskrivlig och jag log inombords av hela mitt hjärta. 
Visst kändes det lite pirrigt att stiga in i utrymmet, jag menar det har ju ändå gått så pass lång tid. Skulle jag minnas övningarna? Skulle jag orka något överhuvudtaget?
Frågorna fick sina svar, inte teoretiskt, men genom att utföra träningspasset praktiskt. Mersmak fick jag allt och jag kan knappt vänta till nästa gång. 

It's time to build up that body again!
1

Slut på dallrandet (daltandet)

Hur ska man tackla det faktum att ens värsta mardröm för tillfället håller på att ske i precis detta nu? Hur ska man tackla att det man faktiskt trodde på, orden man hyste en viss trygghet till med tanke på dess utlåtare, inte alls stämmer? Hur ska man tackla det faktum att jag faktiskt hade rätt i mitt utlåtande? Och att man till råge på allt egentligen uppmanas till att bara "stå och se på" medan det händer...var är omtanken i det? 

Detta skulle inte ske och jag tänker inte heller tillåta det ske! Hell no, now it's on! Från och med nu väljer jag själv vad, när och hur mycket. Ingen, jag menar ingen,  annan ska dra mina gränser. Jag är fri till att göra det jag vill.
1

Quotation tuesday




"Sluta titta på ett halvfärdigt resultat"