Löftet för livet

Jag kanske har blivit en tung och stabil jäkel, den biten är dock förhoppningsvis i en förändringsfas, men jag har sannerligen inte lämnat konditionen på hyllan. Nej vetni, under och efter skelettperioden när träning, motion och allt vad det innebar var aningen tabu för mig att tala om, svor jag dyrt och heligt att min kondition, den skulle banne mig aldrig någonsin lämnas åt sitt öde en gång till. Och det löftet har jag hållit ganska bra tycker jag, om jag får säga det själv. Den är kanske inte så pissig ändå.


Detta är kanske inte min snabbaste springtur. Kanske inte så snabb alls om jag skulle jämföra mig med någon annan, men direkt efter ett morgonskifte på sju timmar, där man är uppe på benen största delen av timmarna, bortsett från när man har paus, är jag nöjd med min prestation. Jag kan med gott samvete ge mig en fet spark i röven, den är ju i alla fall på väg i rätt riktning. 
(Klarade mitt mål,som bestod av att springa milen på 55 minuter eller under, förra veckan. Tiden stannade till och med på 52 minuter och 30 sekunder. DEN känslan alltså. Då var jag verkligen stolt! )
1
Melina

Snälla... Tänk lite innan du skriver. Ditt budskap till unga osäkra ungdomar är, högst troligen omedvetet, att man inte ska vara nöjd med sig själva. Hur tror du det känns för de som är tyngre och mulligare än du när du skriver sådär? Tänk till lite. Dina texter kan ibland vara sjukliga. Skippa vissa meningar och skriv istället bara att du tränar för att bygga upp dig. Det är inte normalt tänkande du har även om du själv tror starkt på det...