tabu att påstå att man inte är nöjd med sin egna kropp?

 
 Inte allt för ofta kikar jag in här och ser att någon lämnat spår efter sig, men plötsligt händer det (som i trissreklamen på tv4). Denna gång blev jag dock lite, okej väldigt, provocerad av kommentaren i fråga och kände att " nej här krävs allt ett svar på tal". Varsågoda:
 
Hej du Melina. Tack för din kommentar! Dock känner jag att vi har lite odelade meningar här, meningar som jag från min sida nu ska försöka ta upp. 
 
- Mitt budskap är troligtvis att man inte ska vara nöjd med sig själv, OM man läser sig in på den biten! Vill man läsa att jag inte tycker att man ska vara nöjd med sin kropp, ja då hittar man hundraprocentigt säkert flera sarkastiska, ångestladdade och "nedklankande" meningar om vad jag anser om min egna kropp som går att använda som referens. Men där måste jag nog säga att jag är lite av en annan åsikt än dig. Jag tycker nämligen att jag vid flertalet tillfällen och i de flesta av senaste blogginlägg näst intill skrutit på kroppen och vad den kan prestera, vad den faktiskt gör för mig. Är det att påstå att man inte ska vara nöjd med sig själv? För jag känner att jag faktiskt nästintill ordagrannt sagt att jag är nöjd med den, dess funktion ja. Varför skulle jag annars, i gårdagens inlägg, publicera en bild av min löpartid? Varför publicera något sådant om jag inte var nöjd med den?
 
Jag erkänner dock att jag påstått att jag själv känner att jag inte är nöjd med min kropp. Jag är mycket medveten om det. Visst hade det varit bättre, gett bättre signaler och dylikt till alla er andra där ute om jag hade skrivit att jag älskar min kropp. Det är ju fanken mitt mål här i livet, att faktiskt kunna älska min kropp, hitta ett stadie där jag är nöjd och accepterar kroppen för hur den fungerar och hur den ser ut! Men jag gör faktiskt inte det nu! Jag är inte nöjd och så länge jag går med den känslan tänker jag inte ljuga här i bloggen och påstå något annat. JAG ÄR INTE  NÖJD med min kropps utseende, men JAG VILL VARA det. Jag jobbar, banne mig, varje dag med att försöka acceptera den, kroppens utseende alltså. Det är dock inte så lätt, vilket många av er säkert innerst inne känner igen. Tänk er tonårstidens osäkerhet plus lite till, det är vad jag handskas med varje dag även som icke-tonåring. Dessutom är det inte heller så lätt att acceptera det faktum att jag kört förbi det stadie där jag faktiskt var nöjd. HÖR OCH HÄPNA, tjejen var nöjd! Ja, det var jag faktiskt. Jag hade accepterat min kropp för vad den var och godkände den acceptansen, men sen kom julen emellan och förstörde den nyfunna acceptansen jag hade. Det var inte själva högtiden i sig, den var lika fin som alltid med sina traditioner, men all mat och sådant som jag inte kunde hantera med måtta (som jag innan jul trodde jag skulle klara av). Jul är faktiskt en mycket jobbig tid för den som lider eller har lidit av en ätstörning, sagt även av en läkare på ätstörningsvården, eftersom det går så emot alla vardagliga rutiner, rutiner som för en ätstörningspatient är ganska a och o.  
 
Tillbaka till saken.
 
Att komma och dra in de som är tyngre och mulligare än mig tycker jag dock är fel. Vad har de med saken att göra? Visst, de kan känna sig nedklankade av att jag inte accepterat min kropps utseende fastän jag är mindre än dem. Men varför med detsamma påstå att de inte är glada och nöjda med sig själva, sin kropp och sin egna tillvaro, i och med att säga "hur tror du det känns"? Övriga kan vara hur nöjda som helst med sin kropp, göra en axelryckning åt mina ord samt tänka " vilken tur att jag inte behöver gå igenom samma sak eftersom jag älskar mig själv" även om de är avsevärt större, eller mindre för den delen, än mig. Andra kan lätt påstå "men du är ju fin som du är" hur många gånger som helst, utan att det har den minsta verkan på en själv. Allt handlar om acceptans! Jag säger inte att jag förkastar övriga kroppar, former och storlekar. Alla kroppar är fina på sina sätt, så även min. Jag gillar till exempel att mina ben är så pass långa som de är, men för tillfället väger tyvärr "nackdelarna" tyngre än fördelarna, vilket jag ändå kan försöka göra något åt. Jag tänker inte bara lämna det oprövat och säga " jaha kroppen, du ser ut såhär nu, nåmen min egna känsla säger mig att jag bara vill gömma dig i säckiga träningskläder för att dölja "skavankerna", men hey let´s bara glömma allt det och låta dig vara som du är nu. Jag kan ju bara dölja min förbannelse över dig inombords och måla rosa fluff inför omvärlden som om allt vore bra när det i själva verket inte är det". Hur hälsosamt vore det då? Själv får man ju faktistk lite bestämma hur man vill hantera sin situation. Genetiken och benstommen den är ärvd och går inte att förändra, men det finns andra saker som man kan försöka med om man inte är nöjd, träning till att börja med. Hade jag varit drastisk och helt tappat hoppet på min kropp hade jag lätt kunnat gå till en plastikkirurg som säkert hade kunnat fixa till än det ena och än det andra. Dock har jag faktiskt lite hopp och åtminstone en gnutta tilltro att min kropp faktiskt ska kunna bli den kropp jag kommer att älska, annars hade jag inte ens tagit upp kampen om den från första början. Jag krigar faktiskt för den kropp jag tror jag kanske kan få. Så varför säga att jag är nöjd nu, när det ännu finns saker att förbättra?  Jag har  nämligen många saker att förbättra ännu:
 
-självkänsla
-självförtroende
-kroppens utseende
- matrelaterade saker
 
och jag tänker inte sluta förrän jag är i hamn. Tills dess tänker jag inte heller påstå något annat än sanningen, hur mycket man än kan läsa mellan raderna. Jag ärfaktiskt  inte av den åsikten att det ska vara tabu att stå för sina känslor, även om de går ut över ens egna kropp, och jag tnker nog aldrig bli det heller.
 
(Och vissa meningar i mina blogginlägg är faktiskt ämnade för att skapa mer dramatik än vad det faktiskt handlar om i verkligheten. Lika lite som att jag, som ätstörd, inte kan kika in i en träningsblogg och tro att om jag äter precis som henne så kommer även jag att få samma välsvarvade kropp, lika lite kan ni som läsare ta mina inlägg prick på orden. Jag är en skribent som älskar att sväva ut när jag skriver. Min fantasi vill jag påstå vara god och mina ord väljer jag för att både försöka förmedla den sanningsenliga känslan men även för att skapa lite dramatik, för att förhopppningsvis få någon att anse det vara tillräckligt intressant att läsa. Det tillhör min skrivteknik.)
 
En sista sak bara innan jag sätter punkt för detta kilometerlånga svarsinlägg: vad är egentligen normalt tänkande? Snälla säg mig det innan du/ni börjar påstå att jag håller mig till motsatsen. Jag vill nämligen veta. Alla är vi ju nämligen olika, har olika tankar, förhållningssätt och olika värderingar så hur kan man banne mig hitta en normallinje och något tänkesätt som är normalt? 
 
 
 
3
Melina

Tack för svaret. Men tror du missförstod mig en aning. Jag menade inte att du skulle "sätta rosa fluff" på allt. Du an vara ärlig med att du inte är nöjd. Men jag menade meningar som "tung kropp" "extra dallrande" "gått upp i kg" "mage som växt, hängmage" etc. Jag har allt det där och fick lite ångest över min kropp. Duger jag inte då? tänkte jag. Visst, alla är missnöjda, så även du, men att välja sina ord är inte fel. Jag menar inte på något sätt att klanka ner på dig, för jag tycker att du är fin och bilder att döma, har en fin kropp. Ja, du är nöjd prestationsmässigt, men inte utseendemässigt. Du ger inte ut den signalen att man ska vara nöjd med sig själv, utan att man ska ändra och sen vara nöjd. Förlåt, men det är så jag tolkat det. Men det kanske bara är jag. Men jag känner för att säga till och jag känner att inlägget "trycker ner" eller "ger mig en dålig känsla över mig själv". Jag menar inte att du ska ljuga att du är nöjd, men att du kan omformulera dig. T.ex. Jag jobbar för att jag inte är nöjd med min kropp. Lämna bort beskrivningen på kroppen. T.ex. att den är tung, dallrande, har mage. Ang. normaltänk. Normalt tänkande räknas som ett tänkande som inte innehåller "äter jag det, ser jag ut så" . "Jag är ful" "Vad mycket extra jag fått på mig". "se hur det hänger utanför byxorna" Noralt tänk är ist: Kanske jag satte på mig lite extra under julen, men de kg tar jag tag i sen, kom de, går de att få bort." Lite extra hänger utanför, men jag har passande kläder då istället tills det är borta, eller så får folk stå ut med att jag ser ut så just nu, lite extra har ingen dött av". "Magen må vara rund idag, men håret ser fint ut" "Nåjaa, så ser jag ut nu, men vill jag bli ännu nöjdare, så får min sedan vältränade kropp bli ett bonus" Så är normala tänk. Inte tänk på mat, innehåll, och diverse saker kring "förbjuden mat" eller att om man ser ut så, lämna bort socker etc... Men nu önskar jag främst att du kunde vara nöjd som du är nu, och jobba på det för att sedan se slutresultatet som något bonus.

Johanna

Så bra skrivet! Är det okej om jag länkar inlägget på min blogg? :)

Johanna

Så bra skrivet! Är det okej om jag länkar inlägget på min blogg? :)

Svar: Tusen tack! Jodå det är helt okej :)
Ann-Sofie