bättre sent än aldrig, som jag brukar säga

Jag hade egentligen inte tänkt blicka tillbaka i arkivet för år 2014, mest av rädsla för vad jag egentligen kommer hitta. Dock kunde jag inte hålla fingrarna i styr och klickade ändå in mig på början av året. Här kommer alltså en liten resumé av året jag helst av allt hade sluppit, det första halvåret i alla fall.
 
Januari
 
Vid första anblicken insåg jag hur mycket tid jag måste ha lagt ner på bloggen. Jag var sannerligen mycket aktiv, men det fanns ju dock en orsak till detta. Jag hade nämligen i princip all vakentid ledig och inget annat att ägna den på än att fundera hit och dit,tyckte jag, som i sin tur ledde till att diverse inlägg publicerades på bloggen. Mitt sätt att kommunicera med omvärlden och mig själv.
 
Det var även här som jag andades in och ut några gånger, velade och slutligen sparkade mig i baken innan jag publicerade mitt i ögonfallande inlägg där jag berättade om min lilla hemlighet som egentligen inte var någon hemlighet.
 
Dessutom gjorde jag något jag sagt att jag aldrig skulle göra igen, inte på en hel livstid i alla fall, nämligen att färga håret åt det blonda hållet. Dock tog färgburken inte på lika kraftigt som jag till först hade trott att den skulle göra, men en liten förändring åstadkom den i alla fall. Jag såg det som att påbörja ett nytt kapitel av mitt liv. Det kunde ju i alla fall inte bli värre än vad det var då.
 
 
 
Februari
 
Dagarna fortsatte likt alla de tidigare dagarna i januari. Jag var sysslolös och önskade av all kraft efter lite sällskap. Man blir nämligen ganska isolerad i ett hus när man inte egentligen är tillåten till att göra något annat än att sitta på en stol eller ligga på en soffa hela dagen. 
 
Jag fortsatte med andra ord att vara väldigt aktiv med bloggen, skrev ut min frustration och ångest gällande mat. Dessutom försökte jag mig på att sammanställa ett inlägg där jag berättade om alla de livsmedel och produkter jag ansåg mig förmå att äta. Den listan var verkligen inte lång om man jämför med de saker jag absolut för allt i världen jag inte kunde äta.
 
I februari testade jag även mig själv genom att tåga ner till Helsingfors för att besöka min vän Ida som studerar i staden. Med mig hade jag i princip packat hela vistelsens matintag och ångesten hölls således i schack. Den brast dock när jag kom hem vill jag minnas.
 
Jag fick nog av ensamheten och ville skaffa en hundvalp. Sagt och gjort. Det var i denna månad som Oliver officiellt blev en medlem av vår familj och jag bodde i princip i värmebyxor och vinterjacka på grund av alla spring-ut-med-valpen-och-kissa-turer. 
 
Jag kände mig dock fortsättningsvis väldigt ensam. Längtade något brutalt efter min döda mormor, som då varit död sedan maj 2001, samt grät både inombords och utombords över all ångest jag upplevde. Den var sannerligen inte lätt att ha att göras med.
 
Mars
 
Jag fick för sörsta gången känna på hur det måste kännas att vara småbarnsförälder. Oliver hade nämligen fått för sig att dra några ordentliga solon under natten och jag var allt annat än utvilad när han tyckte det var dags att stiga upp den morgonen. Den händelsen resulterade till att jag gjorde något jag aldrig skulle ha gjort
 
Jag fortsatte att vara rädd för att åka på mina veckokontroller till ätpoli i Jakobstad, av rädsla för att ha gått ner ännu mer i vikt alltså. Jag hade nämligen en period i februari-mars när jag obönhörligt inte åt tillräckligt för att ens hålla den vikt jag hade då. 
 
Oliver växte så det knakade. Jag åkte till Vasa för att ta del av Pampas nationaldag, fick vakna upp till strålande sol och passade på att fota en selfie bara för att
 
Dessutom tog jag mod till mig och äntligen smakade på den livsmedelsprodukt jag under en tid, sedan jag fick hem den, gått och sneglat samt vridit och vänt på, men låtit vara av rädsla för översköljande ångest. Jag pratar om detta inlägg. Efteråt var jag stoltare än stoltast!