Måndag, snälla lämna mig ifred nu

Idag har det varit en ganska omtumlande dag, en dag med både jobbiga, irriterande och glädjande inslag. Jag har för det första varit trött, utmattad kan man väl nästan säga. Fyra morgonskiften i rad med väckning halv sex tär på krafterna när man är en kvällsmänniska som, trots tidig ansedd sängläggning, inte riktigt kommer sig till ro i rättan tid. Idag, när jag äntligen hade min lediga dag, hade jag därför helst av allt bara stannat hemma, sovit ut ordentligt och bara tagit det lugnt. Men så blev det inte. Istället fick jag åter sätta igång väckarklockan, dock en annan tid än de senaste morgnarna tack och lov, för att hinna iväg till Fredrikapolikliniken i Jakobstad. Ett besök där var verkligen behövligt, men samtidigt väldigt jobbigt. Att jag dessutom fick stressa dit på grund av att jag inte tänkte orka stiga upp när väckarklockan ringde, gjorde ju inte saken bättre. I den stunden var jag bara hårsmånen från att ringa och avboka mitt besök. Om det är något som gör mig förbannad så är det stess gällande tidsbrist och optimism. Turligt nog gjorde jag inte det. Ni har ju säkert förstått av mina tidigare inlägg att jag inte haft det lätt den senaste tiden och att jag inte riktigt gillar situationen jag är i nu, vilket jag även berättade där. Det som dock var förvånande men samtidigt oerhört lättande var att trots att jag rent ut sa att jag ville gå ner i vikt så kom det inget "nej absolut inte". Min terapeut förstod mig och sa att det var okej, bara jag inte låter det gå till svält eller för långt, men att jag ändå ska vara försiktig. Det hade jag inte väntat mig. 
Efter det uppriktiga och utlämnande samtalet var jag helt tom, sådär som det bara blir när en fått ut många känslor på en och samma gång. Jag var då redan ganska färdig och skulle helst av allt ha åkt hem igen, men hem skulle jag inte än. Oravais var mitt nya ankomstmål. Mina vänner och jag hade bestämt träff vid Dress Like Marie, ett riktigt bra påhitt måste jag säga. Det tråkiga var bara att jag gärna hade varit på bättre humör, mina vänner förtjänar nämligen det. De fick ändå uppmuntrat mig en aning, liksom alltid, men den där gnistan fanns inte där, den där gnistan jag så länge känt under hösten. Att prova kläder var ju därför kanske inte min absoluta favoritsysselsättning nu, om jag ska vara ärlig. Huvudsaken för mig var att få träffa mina vänner, orsaken till att jag mot förmodan åkte till Oravais. 
Nåväl, en topp fick ändå följa med mig hem, en resa som kom att ta mycket längre än vad jag först hade trott. Vägavståndet från Oravais till min hemby går på cirka tjugo minuter. Ikväll tog det två och en halv timme bara för att den jävla bilen bestämt sig för att lägga sig på tvären, igen. 
Jag hade precis svängt ut från parkeringen vid Oravais ABC och hunnit cirka hundrafemtio meter när oljelampan, värmelampan och laddningslampan plötsligt börjar lysa på instrumentbrädet och bilens motorljud börjar uppehålla och avta. Jag svängde därför automatiskt in till vägrenen, varvid bilen dog ut totalt. Nada, inget, nothing hände. Bilen rörde sig inte ur fläcken. Allt var dött. Så himla typiskt, speciellt nu idag när temperaturen var nere i minus femton grader. Jag fick därför ringa efter någon som kunde komma efter mig, att gå hem skulle inte ha fungerat och på annat sätt hade jag inte kommit mig hem. Men att ha bilen ståendes vid vägrenen på riksåttan är ju kanske inte det bästa, den skulle därför bogseras hem och tills dess fick vi vänta på min far. Min mor och min syster väntade ut honom, själv orkade jag inte och fick istället åka hem med mammas bil med löftet om att göra i ordning middagen tills de var hemma igen, ett löfte jag inte var sen med att gå med på. Jag var då så trött, frusen och irriterad efter allt bilbetonat fix att jag var nära att få känslan av att bara ge upp, så att äntligen få åka hem kändes som rena lottovinsten. 

Nu är jag då, med andra ord, hemma och inne i värmen igen. Härifrån tänker jag inte gå förrän jag måste, vilket blir imorgon tisdag när jag ska åka till jobbet för ett kvällsskifte (om jag inte bestämmer mig för att ta en promenad eller springtur före)