Iifym- en ny plan

Att vara sockerfri är inte så svårt egentligen, inte i vanliga fall, men när en stycken syster dumt nog har bakat en cheescake, som både är läskande och inte är helt sprängfylld med socker, samt att mamma köpt hem en prinsesstårta åt lillebror som fyller femton år, ja då går det inte så värst bra att hålla sig undan det onödigt söta. Fast å ena sidan så var det ett aktivt val jag gjorde, jag valde att smaka, jag kände mig inte pressad eller hetsad att smaka på godsakerna, för det var ju precis vad det var: gott. En bit skulle jag smaka, så var det bara. Jag SKA klara av sötsaker. Det är bara så! Inget ska vara förbjudet, för det skapar bara cravings och oemotståndliga begär. Nej iställe har jag gått in för detta med måtta, måtta med allt. Balansen som jag så länge sökt efter kanske har kommit in på rätt spår angående det teoretiska tänkesättet, om det i praktiken fungerar är ju en annan sak. Det enda jag vet är att jag är villig att försöka. Fast bunden att lyckas denna gång, om än det kommer någon avstickare då och då. Jag är trots allt bara en människa, med neandertalarhjärna och ett nyfunnet gott öga för mat, ett öga jag får ta och vakta lite tills det stabiliserat sig till det behövliga, inte det överdrivna. Jag är påväg. Borta från anorexin. Ännu fast i något obestämt men som påvekar mig och mina drömmar negativt. 

Men som sagt; jag jobbar på det. (Om än med någon avstickare, som jag trots alt försöker minimera)