Sanningens minut

För att få ta del av mitt liv: följ mig på instagram annsofiesandin

Bloggen kommer troligtvis inte att uppdateras nämnvärt. Tyvärr tror jag att dess "storhetstid" håller på att rinna ut i sanden. Dess prioriter ligger långt in på minuslistan och motivationen till att försöka förbättra den situationen existerar inte. 

It's fine


Positivt idag: 
- vårväder med sol
- avklarad tent/kurs
- ingen baksmälla efter gårdagens sitz 
- biljetter till prepampassitz
- allmänt skön dag när läget känns under kontroll


Åh här kommer alla känslorna på en och samma gång. Allt i ett och samma inlägg

Hur illa det än är att säga det så gör jag det ändå: fyfan vad jag är besviken på mig själv! 
Jag har alltid trott att min djälvdisciplin är tämligen stark, med tanke på att jag en gång i tiden kunde avstå från godis och i de allra flesta fall andra godsaker och bakverk också, även om jag under den tiden var lite av ett sockermonster. Nu har jag nog banne mig tappat den disciplinen, i alla fall under veckosluten... 
Jag förstår inte. Inne i veckorna klarar jag hur bra som helst av att hålla mattider, inte småäta mellan måltiderna, äta rimligt samt att hålla suget i schack (eftersom det inte existerar då). Under veckosluten är det helt tvärtom, i alla fall på kvällskvisten... Det är då som suget slår till med allt från nötter, torkad frukt och kvarg till salta saker som en brödskiva, lite gurksallad eller en bit skinka. Sällan är det socker jag är ute efter, även om jag har så kallade cravings efter något sött. Dadlar eller dylikt funkar minst lika bra, om inte bättre, speciellt i kombination med kakao. Rimligheten är som bortblåst den också, utan att överdriva! Ni skulle bara ana hur mycket det faktiskt ryms i min mage. Den är som en bottenlös brunn..
Jag har fram tills idag inte ätit godis på en tid, vilket faktiskt varit skönt. Godis och riktig choklad är egentligen inte min grej av gottis. Jag fick så att säga nog av det under och efter julen. Fram tills idag då, när suget efter det där sockerstinna godiset slog emot mig med blixt och dunder. Min hjärna skulle ha godis till vilket pris som helst och jag kunde bara inte hejda mig. Det gick bara inte. Där satt jag och plockade i mig bit efter bit, godsak efter godsak, samtidigt som jag kände en fullkomligt avskyvärd avsmak över det jag höll på med. Varför kunde jag inte sluta?! Inte förrän jag var så jäkla besviken över vad jag höll på med, det var först då jag kunde lägga band på mig. Är det månne det här som kan kallas hetsätning? Tror det...
Åh förbannade jävla skit! Jag ska ju inte, vill inte och tänker inte bli större och tyngre. Jag vill ju bli lättare... Allt jag klarar av inne i veckorna förstörs under helgerna. (Nej jag äter inte svältande lite så att det skulle bero på det, jag äter normalt) jag har helt enkelt utvecklat en dålig vana som bygger på att det ska vara något gott till helgen, helst i mängd och massor. Den vanan måste bort, speciellt tills dess att jag kan behärska mig. 
Måste ta tag i problemet NU! Det sägs att det tar 21 dagar för kroppen och knoppen att vänja sig vid något. Dags nu att anta den utmaningen. (Hur många gånger har jag inte sagt det nu?) Min utmaning de nästkommande tre veckorna är alltså att äta enligt det matprogram jag har fått. Inget extra. Inget socker. Helst inget sötningsmedel heller. Jag skulle behöva detoxa kroppen från det där som den inte klarar och bara försöka mig på naturliga och naturella råvaror, alltså inget konstgjort trams. Delmål måste jag också sätta upp, så att jag förhoppningsvis faktiskt skärper till mig. Måste hitta på något som väger tyngre än sug...jag ska nog komma på något bra.. Lite synd bara att mars är högskolestuderandes mest festfyllda månad med pampasveckan på intågande) Det är då säkert: 1. Jag ska leva studielivet fullt ut nu i mars. 2.  efter Pampas tar jag det lugnt! Nykterist javisst ska vara mitt motto, i alla fall i en månad. Tur att jag inte dricker alkohol på andra tillfällen än studieevenemang. Sommaren kommer bli en lättnad för kroppen rent alkoholmässigt. Det ska jag se till.
1